Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen socialister, genom deltagande i
partisam-rörelsen hunnit fram till mera revolutionära
och även, federalistiska uppfattningar. Denna
riktning förfogade redan under kriget över en
tidning II Partigiano, Partisanen, som senare
omdöptes till L’Internazionale och nu
utkommer i Eom. Medan den spanska anarkistiska
rörelsen visar nyorienteringstendenser som
framsprungit endast ur dess egna led, är den
italienska rörelse vi här ämnar presentera en
syntes av anarkistiska och socialistiska
strävanden som (på gott och ont) är mindre
traditionsbundna än de spanska kamraternas.
En av utgångspunkterna för dessa nya
tendenser tycks ha varit läget inom
partisanrörelsen som vid sidan av rent demokratiska
också omfattade revolutionära element.
Eftersom Moskva-kommunisterna hade stort
inflytande bland partisanerna, som helt enkelt
ansåg dem vara den mest "radikala" riktningen,
anknöt frihetliga, icke-stalinistiska
revolutionära krafter till detta faktum genom att
också kalla sig för kommunister, men med några
"tillägg". På det sättet uppstod en i dagens
Italien ganska vänstermarxistisk rörelse som
inte har det minsta med stalinism att göra men
kallar sig för "Internationella
Kommunisterna", medan mera medvetet frihetliga,
antiau-toritära socialister betecknade sig "Frihetliga
kommunister". Uttrycket har i det här fallet
inte någonting att göra med Krapotkins
ekonomiska uppfattning i motsats till Bakunins
och Proudhons, utan är rent politiskt. Dessa
Frihetliga kommunister ingick senare i den
reorganiserade anarkistiska rörelsen.
Men redan på ett tidigt stadium hördes det
kritiska röster bland de anarkistiska
kamraterna, som framförallt stod i samband med de
omnämnda frihetlig-kommunistiska kretsarna.
Dessa framhöll bl. a. också att anarkismen var
för negativt inställd och att det behövdes mera
konstruktivt tänkande, mera ansvar, mera
praktiska paroller. Som exempel härpå citerar
jag endast en artikel av Alibrando
Giovannet-ti i L’Internazionale av den 17 november 1945
— tidningen öppnade nämligen sina
insändarspalter åt denna tendens. Här hette det: "Att
det inom den frihetliga rörelsens ram uppstått
en strömning som vill vara konstruktiv är ett
tidens tecken. I dag rör det sig om att från
teorin övergå till praktiken. Även om
"anarkin" är långt ifrån att omedelbart kunna
förverkligas, så kan dock flera av anarkismens
postulat redan finna uttryck i ett nytt
samhälle som kommer att utveckla sig under en
socialistisk Republiks tecken ... Anarkismens
vestaler (den heliga eldens väktare) och vissa
den anarkistiska rörelsens extremer lever långt
borta från verkligheten med alla sina
motsägelsen Må de lugnt vakta över den heliga elden
och idealet. Yi andra har i dag omedelbara
problem att lösa — Republikens och
socialiseringens till exempel..." Det finns, anser
Giovannetti, många beröringspunkter mellan
revolutionära syndikalister, sociala
republikaner inspirerade av Mazzinis och Cattaneos
ideal, och de socialister som vänder sig mot
rörelsens politiska urartning. Den fria
Kommunen är t. ex. ett mål som tilldrar sig
uppmärksamhet hos alla dessa element. En del
förnyelsevilliga element söker efter möjligheter att på
Italien överföra den schweiziska federala
principen, och alla dessa strävanden måste också
finna oss i högsta grad intresserade.
Kooperationen och den allmänna rörelsen för frihet i
alla dess former är vidare strömningar som
vi måste beblanda oss med, slutar Giovannetti.
Den tendens som här framträder fann
senare ett samlat uttryck i en ny provisorisk
organisation som bildats i Milano under namnet
Federazione Libertaria Italiana som hade sin
första landsomfattande kongress i slutet av
juli månad. Rapporter har ännu inte hunnit
hit. Kongressen skulle bl. a. diskutera om
rörelsen skulle nöja sig med att vara en
Federazione Libertaria eller konstituera sig som
Fri-hetligt Parti.
De grundläggande tankarna som accepterats
av alla delegerade vid kongressen var Tesi di
Milano, Milanoteserna, som i början av år
1946 utkom i en liten broschyr med
kommentarer under titeln L’Ora Libertaria. Den
frihetliga rörelsens stund.
Vi vill i all korthet referera denna
intressanta framställnings huvudtankar. Skillnaden
mellan anarkisterna och de frihetliga
kommunisterna i den italienska rörelsen beror till en
stor del på att de har olika inställningar till
samhällets politiska funktioner, heter det i
inledningen. Den ena riktningen önskar isolera
sig genom den rena protesten och idébekännel-
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
