Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ring, d. v. s. den statliga formen av socialism.
Statssocialismen är den yngsta formen och en
form som krampaktigt eftersträvas av den
nationella kapitalismen för att rädda dess
herravälde. I Ryssland kom den till genombrott redan
för 25 år sedan och genomföres nu i hela
Europa i viss omfattning. Nationalisering av
jordegendomen och naturrikedomarna i jordens inre
betyder en förvaltning av staten till fördel för
staten och dess gunstlingar. Nationaliseringen
kan förverkligas genom köp så som Bismarck
i förra århundradet genomförde
förstatligandet av järnvägarna och så som i våra dagar
den engelska arbetarregeringen gör det genom
att staten uppköper kolgruvorna, bankerna etc.
Eller den kan företagas genom expropriering
av privategendomen till fördel för staten. Den
senare metoden kommer i regel endast till
användning under en revolution, som exempelvis
i Ryssland åren 1917—1918. Men om staten
kommer i besittning av rikedomarna genom
inlösning eller expropriation blir resultatet i visst
avseende ungefär detsamma.
I båda fallen utgår man från
förutsättningen, att staten är en rättfärdigare arbetsgivare
än derj private företagaren. Arbetarna hoppas
uppnå bättre arbetsvillkor, högre löner och
bättre sociala förhållanden och allmänheten
lever i den föreställningen att i det förstatligade
företaget profiten tillföres det allmänna. Och
statsborgaren känner sig själv som delägare i
det hela. Man tror att den sociala
orättfärdigheten upphäves genom nationaliseringen och att
fåtalet icke längre kan berika sig på
bekostnad av det stora flertalet. Socialdemokraterna
och bolsjevikerna har predikat denna lära
under årtionden, och i dag tror hela
arbetarvärlden därpå.
Vid första påseende förefaller
nationaliseringen vara ett framsteg särskilt i
jämförelse med de privata företagen. Betraktar man
saken närmare så är detta framsteg mer
fiktivt än verkligt. Staten är i och för sig ingen
bättre arbetsgivare än den private företagaren.
Även nazisterna var anhängare av
nationalise-ningen och bedrev en aktiv verksamhet i denna
riktning, ty ett förstatligat näringsväsen låter
sig lättare dirigeras av staten. Om diktatorer
står i spetsen för staten, eller om byråkrater
eller korrumperade politiker tillväller sig pro-
fiten från de nationaliserade företagen
exempelvis genom onormalt höga arvoden och
liknande — så som det exempelvis är
förhållandet i Ryssland —• då innebär nationaliseringen
ingalunda en fördel för arbetarklassen. Har
arbetarklassen inget direkt inflytande på
ledningen av de nationaliserade företagen,
inflytande på fastställandet av lönerna etc., då är
nationaliseringen icke värd att eftersträva. Den
samlade personalens kontroll och delaktighet i
ledningen av de nationaliserade företagen är en
förutsättning och en garanti för att allt går
rätt till och att avkastningen tillflyter
samhället i dess helhet. Denna kontroll och
delaktighet i ledningen är samtidigt vägen från
nationalisering till socialisering och till industriell
demokrati.
Blotta nationaliseringen är icke likbetydande
med näringslivets demokratisering. Den
motsvarar heller icke det stora modekravet som
finner sitt uttryck i ekonomisk demokrati.
Nationalisering leder till byråkratisering.
Näringslivet blir likt en militär organisation ledd
ovanifrån och för det undre skiktets massor
blir det ingenting att bestämma över.
Arbetarorganisationerna kan därför icke låta sig
tillfredsställas med nationalisering. Den förblir
en åtgärd ovanifrån och nedåt i vilken
arbetarna inte har någon direkt andel och vars
nytta för samhället i dess helhet är av
tvivelaktig karaktär.
Ien påfallande motsättning till
nationaliseringen eller "socialiseringen ovanifrån" står
"socialiseringen underifrån". Den
genomfördes under borgarkriget i Spanien åren 1936—
1939. Socialiseringsprocessen började med
kollektiviseringen av företagen genom de där
sysselsatta arbetarna och anställda själva.
Kollektiviseringen var den första etappen. Så
småningom sammanstöt sig företagen inom en
och samma industri, först på orten, därefter
kantonalt och slutligen regionalt och i många
fall nationellt, och bildade en centralt ledd
näringsorganisation. Arbetarna i fabrikerna
eller bönderna i lantbrukskollektiven förlorade
dock aldrig självbestämmanderätten över det
av dem förvaltade företaget.
Lantarbetarefederationen i Valencia, till vilken flertalet av
apelsinodlarna och risproducenterna i det rika
Levanten var anslutna, nöjde sig med att garan-
-114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
