Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något sådant känner vi, som verkligen har att
göra med ryssarna, inte till.’ Jag råkade säga
att en rad auktoritativa uttalanden i både
England och USA på senaste tiden betecknat både
Bornholm och Trieste, för att inte tala om
Polen, som verkliga stötestenar för ett
förtroendefullt samarbete mellan västmakterna och
Ryssland. Då blev statsmannen som förvandlad.
Han såg verkligt hotfull ut och sa att sådana
föreställningar som jag tydligen hade var
ansvarslösa och att det var på det sättet man
saboterade världsfreden och mänsklighetens
framtid. För mig återstod det bara att med min
bordsdam diskutera frågan om det var en åsna
eller en charlatan vi råkat på."
Statsmannens exempel visar, säger
berättaren, att den patetiska tron är helt annorlunda
än den försanthållande. Sanningen är
nämligen — bör man tillfoga — för den patetiska
trons fanatiska förkunnare en lika litet
bevis-kraftig storhet som för salig
propagandadoktor Goebbels.
Det finns f. n. kanske inte någon mera
gladlynt optimism av den beskäftiga politiska
sorten än den svenska kommunistpressens
Kremlinspirerade hallelujasånger. Detta är en
tankeställare. Socialismen, då den uppträder
iklädd en dylik "patetisk tro", har redan visat
sig vara en frihetens fiende. Den
antiauktori-tära. socialismen står helt främmande för en
dylik optimism å totalstatens vägnar.
II.
Men det finns också en annan sorts
socialoptimism som inte är den helt billiga
upplagan. Den ser inte ut, åtminstone inte
medvetet, att vara misstänkt snarvacker av
allt det propagandasmink som än nazifascismen
än ministersocialismen än en viss kapitalistisk
storvulenhet stundom slösar på
samhällsutvecklingen, utveckling med stort IT. Uppsaladocenten
Victor Svanberg har, i ett bidrag i. den
socialdemokratiska "Tiden", anmält sig som
författaren till en högstämd visa "Till nutidens lov".
Låt vara att Svanberg, även medarbetare i
"Clarté", inte gärna kan anses stå främmande
för en viss salongsbolsjevikisk
folkfrontsmysticism, vars charm våra hemmakommunister
har så förfärligt lätt att falla för; han
kommer med en del sakligt vägande argument. Att
smäda nutiden — inleder ban polemiskt —
ären hantering, som radikaler och reaktionärer
tävlar om att bäst bedriva. Men, fortsätter
han, trots allt elände och två världskrig, hade
det inte kunnat gå ännu mera illa? Hitler
hade ju kunnat segra. Men i själva verket
segrade om inte goda makter så åtminstone bättre
makter. "Vi har inte, fått fred än, men vi har
stillestånd. Det är vackert så." Och vidare i
texten: "Utan ringaste tvekan kan det hävdas,
att förstörelsearbetets effektivitet inte vuxit
alls så mycket som möjligheterna att
begränsa och motverka förstörelsen." Kriget har
rationaliserats, säger vetenskapsmannen
Svanberg. "Det slumpvisa förintandet har ersatts
av ett målmedvetet." Det må så vara. Men
Svanberg, som utan tvivel är en slipad
debattör och kommer med bra exempel på
mänsklighetens utveckling trots allt, undviker ganska
medvetet en politisk och socialetisk granskning
utifrån socialistiska synpunkter. (Det kanske
sammanhänger med att tidskriften är moderat,
medan radikalism, då den inte nöjer sig med
fanatismens skrän, är identisk ined att gå till
roten av det onda i samhällskroppen.)
Inställer sig här inte genast en stilla undran: om
nu de tekniska möjligheterna att begränsa och
motverka förstörelsen vuxit till den graden
(och faktum kan ju inte förnekas) — varför
triumferade ändå förstörelsens effektivitet,
både fysiskt, psykiskt och andligt, så komplett
sedan Hitlerregimens definitiva
maktövertagande? Svanberg aktar sig för att ta upp
frågan om den ineffektiva socialismens och den
misslyckade revolutionens roll till debatt. Till
nutidens lov kan man frambära både det ena
och det andra, bland annat även
arbetarrörelsens landvinningar. Men kan man blunda för
de socialistiska värdesättningarnas betänkligt
svaga position inom ramen för nutidens
avkall på moral och mänsklig värdighet?
Om atombomben skall här inte ordas, vi
känner oss så ynkligt ovetande inför
detta fenomen. Men då Svanberg med ett glatt
hopp skyndar förbi atombombsexperimentet
("på ett- par dagar och för priset av några
hundra tusen japaners liv har atombomben
avgjort en tvekamp mellan imperier... som utan
den kunnat ta månader, ja år av förlängda
lidanden för hundratals miljoner vita och gula
-120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
