Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av FN-paktens bestämmelser att FN inte får
blanda sig i ett lands inre angelägenheter.
Suveränitetsfrågan är det viktigaste och om denna
FN:s hörnsten rubbades skulle hela FN:s
framtida existens hotas, förklarade han. Dessa
formella invändningar är endast förevändningar,
men faktum är att de stora allierade inte kan
komma överens. Det amerikanska förslaget om
internationell kontroll skulle åtminstone
kunna tänkas bli effektivt, men det kräver en
kontroll även över den ryska produktionen, och
Ryssland vill under inga förhållanden lätta på
sin järnridå och ge den övriga världen insyn
i ryska förhållanden.
VI.
För varje nytt förstörelsemedel framträder
det alltid en del sällsamma "humanister"
som i humanitetens namn kräver förbud mot
de nya vapnen. Sådana har också framträtt
denna gång. De pekar på de fasor och den
förödelse atomvapnet medför och begär — att
man skall slåss utan atomvapen. Att man helt
skulle kunna avskaffa kriget finner de
måhända mindre eftertraktansvärt. Bevara kriget
med dess grymhet och förstörelse, men låt oss
nöja oss med att mörda varandra med de vapen
vi haft till vårt förfogande innan atombomben
kom! Den sortens humanism är det inte värt
att spilla ord på.
Situationen är nu den för Sverges och andra
småstaters vidkommande, att om de håller fast
vid den gamla ståndpunkten om försvar, så
måste de bruka fem år till uppbyggandet av
atombombsindustri oeh därefter tillverka
bomber. De kan icke därmed förhindra att de blir
anfallna och att länderna blir ödelagda. Det
enda de kan tänkas åstadkomma är ett slags
hämnd, en "vedergällning" som inte skänker
dem tillbaka ett enda av den egna nationens
dödade människoliv eller återställer för ett öre
förstört materiellt värde. Och om de också "i
bästa fall" skulle kunna åstadkomma en sådan
förödelse hos angriparen, att den överträffade
den egna förödelsen, så skulle de dock därmed
icke vara i stånd att tillvälla sig segern.
Krigets och det så kallade försvarets
meningslöshet för de små staterna framträder här grällt.
Det har sagts, att atomvapnet tenderar att
definitivt göra kriget till en civil angelägenhet.
Det är ett "civilt" arbete att bygga upp
fabriker, att tillverka flygplan, att utbilda piloter
som genom att släppa ned en bomb dödar några
tiotusentals eller hundratusentals människor.
Experter ställer i utsikt att miljoner kan dödas
med en enda bomb. Förstörandet av hela
civilbefolkningen blir krigets mål. Den kommer att
löpa större risker än den militär som i luckra
formationer trycker i skyddande skogar eller
insprängda berggrottor. Bland militärerna har
det också höjts röster för att hela den gamla
militärapparaten nu är föråldrad, att kanoner,
tanks, flotta inte längre har något stridsvärde
gent emot atombomben. Att de väldiga
värnpliktsarméernas tid är förbi trots allt motstånd
från den "ortodoxa militärinternationalen".
Man måste, förklarar de, ha en begränsad
internationellt inställd ordningsmakt. Det egentliga
problemet är hur man skall få till stånd en
internationell ordningsmakt och hur man skall
få den att fungera. Och med den internationella
ordningsmakten korresponderar den nationella
avväpningen.
Vi har här kommit tillbaka till utgångsläget.
Vi ser hur man i Förenta nationerna bara
åstadkommit ott nytt och något omformat
Nationernas förbund, som icke förmådde att skapa
någon internationell rättsordning ocli icke
förmådde att förhindra krigsutbrottet. Detsamma
kommer troligen att hända med Förenta
nationerna. Vi har sett att man inte ens kunnat
enas om bestämmelser för en form för
gemensamt uppträdande mot en angripare, en
krigsförbrytare. Stormaktsvetot har lämnats som en
säkerhetsventil för frikännandet av uslingen.
Så länge som det finns militära maktapparater
och så länge det bakom dessa maktapparater
står stater som genom sin maktkoncentration i
regeringsinstitutionen ger maktsjuka människor
och politiska äventyrare möjlighet att bruka
och missbruka statsmakten och den militära
maktapparaten, så länge måste" man alltid
räkna med risk för krig. Det är en självklar sak,
att där maktkoncentrationen förts till sin
yttersta utformning, till diktatur, där konstituerar
staten och det politiska förmynderskapet en
ännu större fara än den demokratiska staten med
åtminstone något inflytande från folket.
-126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
