Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klaring i det förhållandet, att den fackliga
pampokratin är en utvecklingsprodukt, som
för arbetarrörelsens vidkommande först på
senare tid kommit mänskligheten till godo. I
så - fall skulle man väl härav kunna dra den
slutsatsen, att framåtskridandet kommer in i
en ny epok i och med pampokratins inträde
i historien. Dess särmärke är, att den gör allt
färre antal samfundsmedlemmar delaktiga i
beslutandet. Skall det vara ett framsteg att
beslutandet begränsas till ett mindre antal
representanter, så torde det ytterligare kunna
utvecklas, så att beslutandet genom inskjutandet
av en ytterligare antalsbegränsad instans
slutligen tillkommer en enda förmyndare. Då liar
man tydligen en ännu "mognare" demokrati.
Att detta blir envälde och despoti spelar väl
mindre roll, bara man kallar det demokrati.
Men den risken återstår ju dock, att
människorna inte är tillräckligt enfaldiga för att
acceptera ett sådant våldförande av det sunda
förnuftet.
Vi måste erkänna, att den argumentering för
medlemmarnas berövande av
självbestämmanderätten och dess överförande till ett fåtal och
utmålandet av detta våldförande av
demokratins grundtanke — alla samhällsmedlemmars
lika stora rätt i bestämmandet — som en
"mognare" demokrati står fullt i paritet med den
bolsjevikiska demagogins utmålande av
diktaturen som världens mest demokratiska
demokrati. Det är icke arten av bluff, det är bara
graden som skiljer dem åt.
Det är här icke bara frågan om en abstrakt
princip utan framför allt frågan om de
praktiska verkningarna av tillämpandet eller
våldförandet av en princip. Arbetarrörelsen
har ursprungligen varit inställd på erövrandet
av friheten för de förtryckta arbetarmassorna.
Friheten är ingenting man får till skänks, den
måste erövras. Och när den är erövrad måste
den också försvaras, dagligen och stundligen,
om den icke åter skall gå förlorad.
Friheten är ytterst baserad på individen, på
personen. Den personliga friheten är den
klenod arbetarrörelsen alltid eftersträvat. Men det
är en ganska självklar sak, att den personliga
frihetens erövrande kräver en insats av varje
enskild person. Organisationen hopsummerar
alla de personliga ansträngningarna, enar dem
ocli gör den samlade frihetsviljan till en kraft
och ett vapen i kampen för det eftertraktade
målet. Då friheten icke bara är något som
måste erövras utan också oavbrutet försvaras
kräver detta ett maximum av vaksamhet,
kamplust och offervilja. Det kräver en ständigt
individuell beredskap och livaktighet. Allt som
är ägnat att invagga individerna, arbetarna i
den föreställningen, att de lugnt kan lägga sig
att sova och Överlämna omsorgerna om sina
intressen till betalade tjänstemän, är
reaktionärt till sina verkningar. Det söver vakenheten
och kampviljan till slöhet. Det vänjer
arbetarna av med att tänka självständigt. Att köpa
andra människor till att tänka, besluta och
handla för sig måste leda till försoffning, och
all försoffning blir vägen ut ur det förlorade
paradiset. Det knäsätter ett
förmynderskaps-system i vilket friheten kommer att gå helt
förlorad. Och därför är vetot inom
organisationerna, denna form av "mognare demokrati",
i själva verket en form av reaktion, som till
sina verkningar kommer att bli ödeläggande för
all arbetarrörelsens frihetssträvan. Och det är
detta som innerst inne är den verkliga faran.
Försvararna av vetorättens begynnande
despotism förklarade på kongressen att
pampokratins vetorätt var bevis på den svenska
fackföreningsrörelsens mognad. Hr Lindberg
förklarade: "I de länder, där man icke kommit
till denna mognad, utan organisationerna har
en lösligare konsistens, har man icke givit den
centrala ledningen dessa befogenheter ..."
Vilket följaktligen var beviset på deras mindre
mogenhetsgrad eller omogenhet!
Låt oss ett ögonblick betrakta de
konsekvenser som denna mogenhet respektive
omogenhet medfört för arbetarrörelsen och dess
frihetskamp.
Idealet för den reformistiska pampokratin i
Sverge har varit Tyskland och torde så
fortfarande vara. Där hade man den centralisation
i de fackliga organisationernas verksamhet som
enligt Lindberg och andra är ett kriterium för
"mogenhet". Men detta system hade
fullständigt steriliserat den tyska
fackföreningsrörelsen. Ingenting kunde göras utan paroller eller
order ovanifrån. Förståndet var enligt den
uppfattning som systemet framalstrat
koncentrerat i toppen. Där satt de stora ledarna. Där
-181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
