Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
idéer ocli rörelser. Man liar sagt att friheten
förutsätter kompromisser och att den
syndikalistiska idén i sig själv är fientlig mot en
strävan till "sig själv nog"-attityden.
Vår obenägenhet att kompromissa är en av
anledningarna till rörelsens ringa utbredning,
menar man. Nåväl, det är givet att vi måste
kompromissa. Livet är en enda stor
kompromiss. Hänsyn till andra måste leda till
frihetsbegränsning för egen del. Detta gäller inte
endast. individer utan också rörelser och
sammanslutningar. Sett ur den synvinkeln liar nog
också den syndikalistiska rörelsen varit beredd till
kompromisser. Men det är inte här problemet
finns. Att vi måste kompromissa är klart utan
vidare, frågan är med vem ocli vilka vi ska
kompromissa.
All socialism är antistatlig och
antikapita-listisk — eller var det från början.
Syndikalismen är den enda arvtagaren av denna
uppfattning. Bolsjevismen och socialdemokratin har
båda förlorat detta socialismens mål i
användandet av felaktig metodik. Bolsj ovismens
statsfientlighet har vänts i statsdyrkan och denna
statsdyrkaii har å sin sida lett fram till
statskapitalism. Socialdemokratins antikapitalism har
ändrats till ett erkännande av den privata
företagsamheten och detta erkännande i sin tur
till ett erkännande av den borgerliga staten.
Ska därför inte den syndikalistiska rörelsen
göra sig skyldig till samma misstag som de
övriga ideologierna, då måste vi se oss om efter
andra företeelser att kompromissa med än
staten och kapitalismen.
Låt oss nu se hur detta ställer sig i
verkligheten. Från motståndarhåll får vi ofta höra
att vi är alldeles för negativa. Vi är
motståndare till staten, till samarbete med
kapitalismen, till reformismen etc. Detta är riktigt så
långt det gäller kapitalism och stat. Vårt
samarbete med dessa institutioner och system måste
alltid få kampens attityd. Kompromissen där
måste bestämmas allenast av vad som för
tillfället är möjligt att nå. Men mellan dessa av
makt betingade kompromisser och dem vi kan
få till stånd mellan olika folkliga
organisationer ligger en stor ocli väsentlig skillnad.
Är den syndikalistiska rörelsen motståndare
till fackföreningsrörelsen? Naturligtvis inte. Vi
är och har alltid varit beredda till samarbete.
Vår kritik av exempelvis den reformistiska
rörelsen har alltid varit positiv. Vi säger ner
med staten och bort med kapitalismen, därför
att dessa står hindrande i vägen för frihet ocli
soeialism, men ingen har liört en syndikalist
säga: ner med fackföreningsrörelsen. Vår
kritik mot fackföreningsrörelsen är betingad av
dess tendens att centralisera makten i topparna;
dess osocialistiska vilja till erkännande av
kapitalismen etc. Men vi erkänner alla
fackföreningsrörelsens värde och positiva uppgifter.
Inte heller har man hört någon syndikalist
ropa: ner med nykterhetsrörelsen. Individuellt kan
man ha olika uppfattningar om denna, men
organisatoriskt har den ett klart erkännande som
en demokratisk och nyttig sammanslutning
vilken vi är beredda att samarbeta med i alla
gemensamma frågor. Inte heller har någon
syndikalist framkastat parollen: ner med
konsumentkooperationen. Eller fredsrörelsen, eller andra
folkliga sammanslutningar av social och
kulturell natur.
Här är vi beredda att, kompromissa. Men
inte med staten och kapitalismen. En
kompromiss stärker båda parter. Därför kan man inte
kompromissa — eller kanske rättare uttryckt
anpassa sitt program efter kompromisser —
med stat och kapitalism. Därför att detta med
nödvändighet stärker stat och kapitalism. Man
kan med andra ord inte bygga upp ett
program på en kompromiss med sådant som
berövar målsättningen programmatisk konsekvens.
Är man motståndare till staten så får man inte
göra denna stat i|Bskare genom att ge den
erkännande. Det är detta som sker t. ex. i
Ryssland. Är man motståndare till
kapitalismen så ger man den inte trumf på hand genom
att erkänna dess berättigande. Detta är vad
som skett inom den reformistiska rörelsen ocli
kanske klarast under förhandlingarna om den
"industriella demokratin".
Det är farligt att kompromissa på de
områden där kompromissen leder till ett stärkande
av de krafter man ideologiskt vill bekämpa.
Om syndikalismen alltså i sin strävan att vinna
ökat inflytande bland arbetarna exempelvis
skulle deltaga i det partipolitiska livet, så
stärktes givetvis därmed statens prestige. Men
detta är endast den ena sidan. Den andra är
att syn di kalismens industriellt-soeialistiska
betraktelsesätt. spolierades. Syndikalismen för-
-140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
