Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris kort före andra världskrigets utbrott
förklarade han för mig att han inte trodde på
någon konstruktiv insats efter kriget:
arbetarrörelsen, rättare sagt hela arbetarklassen, ansåg
han, är så djupt degenererad att man inte får
vänta sig någonting alls. Närmast var kanske
hans kritiska inställning och hans
framtidsperspektiv besläktade med Nettlaus. Men i
motsats till denne var han dock aldrig bara
forskare: tvärtom, hans liv var kamp. Socialisten
och läkaren Brupbacher har under ett långt
och produktivt liv outtröttligt upplyst och
undervisat flera generationer socialister och andra
människor i olika länder, hans kamp mot
kapitalistiskt rofferi och politisk opportunism i
alla former var alltid hård, hänsynslös — men
även fylld av humor, gladlynthet, mänsklighet.
Under sina gamla dagar gick han omkring och
filosoferade, sökte efter tänkande människor
på vänsterkanten ocli lärde dem att tvivla på
allting och börja från början igen. Han hade
inte gjort någon kompromiss med de
antiso-ciala krafterna, men förkastade också alla
sociala patentlösningar och varje självbelåtenhet:
Kälkborgaren i alla klasser och grupper var
hans fiende.
Brupbachers sista bok är inte någonting
avslutat, den innehåller endast en samling
aforismer, delvis efter hans död sammanställd
ur lösa anteckningar som ofta inte har något
omedelbart sammanhang sinsemellan. Boken
kan endast verka uppluckrande, och
författarens enda konkreta mål är att åter hänföra
alla sociala ideal till individen som
utgångspunkt. "Särskilda människor", icke
genomsnittet och kälkborgarna ska uppta diskussionen
om "livets mening" och sociala reformer. Den
ständigt utvidgade friheten för alla genom fri
och rättvis organisation är målet. Ur mångt och
mycket i Brupbachers nyare böcker talar
läkaren. Han talar ofta om "själshygien". Han vill
lära alla människor att skydda sig för ledare
och politikanter. Och inte minst för
självbedrägeri. 1 stället appellerar han till
icke-kälkbor-garen som fritt och otvunget ger sig åt soeiala
strävanden. Do revolutionärer som offrat allt
för "morgondagen" har faktiskt fördärvat den.
"Denna bok", skriver Brupbacher i Der Sinn des
Lebens, "är endast ett försök att förhjälpa alla
besvikna socialister till en nyorientering, att
hjälpa dem att på nytt finna livets mening. ..
Ett sådant sökande kan inte längre utgå från
kollektivet, utan endast från individen. Alla
kollektiv är bankrutta..." Kanske någon
finner att Brupbachers strödda filosofiska
kommentarer innehåller en del motsägelser. Han
själv skulle medge detta utan vidare. I
självbiografin skriver han t. o. m.: "Jag menar för
resten, att en människa är desto fruktbarare
ju mera motsägelser som är verksamma i henne,
och det finns kanske inte någonting dummare
än att vilja upphäva alla motsägelser i sig
själv till förmån för något klassiskt
kälkbor-garideal eller kälkborgerligt klassikerideal..."
För många årtionden sedan bosatte sig
Brupbacher som läkare i ett arbetarkvarter. På
något ställe i en av sina böcker säger lian att
han, i fall han fick lov att leva om sitt liv,
skulle göra detta en gång till. Arbetarläkaren
Brupbacher var alltid en aktad och älskad
man. Han tog inga pengar ifrån fattiga. På
sitt eget opatetiska och beskedliga sätt
uttrycker han förhållandet i 60 Jahre Ketzer genom
att hänvisa till det "antiräntabilitetskomplex"
han alltid lidit av. Denne "njutningens"
vänligironiske förkunnare "njöt" nämligen mest
när han fick glömma sig själv, hjälpa andra
människor och drömma om allas broderskap
och frihet. Efter hans död utgav vänner i
Zürich en liten minnesskrift som tillåter
läsaren en blick i Brupbachers hjärta. I hans
skrifter förhärskar ironin. Men endast en ytlig
läsare kan betrakta författaren som cyniker.
Brupbacher protesterar mot onaturlig idealism,
han vill en sund, "hednisk" individualism som
grundval för alla sociala strävanden. Han
tyckte om att kalla sig för hedonist.- Han
älskade sin gamla materialistiska terminologi.
"Alla dess ord och begrepp som du så gärna
använde", sade en vän vid Brupbachers
jordfästning, "var för dig inte några avgörande
ord, utan ett system som du utarbetat för att
dölja ditt väsen: rättare sagt för att visa det
på ett dolt sätt, ty ditt väsen karakteriserades
framförallt av en oändlig rädsla att vinna makt
över människor .. ." Han ville inte imponera
på någon, och för att undvika det föredrog
lian t. o. m. en egoistisk förklädnad, medan
-148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
