Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände även penningens nödvändighet i
näringslivet, man övergav enhetslönens schematiska
princip och uppställde en gradering från
lärjungen upp till direktören, och man utarbetade
ett helt system av kontroll över
arbetsdiscipli-nen samt även sociala sanktioner, fortsätter
Prieto, man övergav, med ett ord, den
frihetlig-kommunistiska uppfattningen — till förmån
för en frihetlig-socialistisk, skulle vi vilja säga.
De valenciaresolutioner som Prieto här omtalar,
är förresten avtryckta i en innehållsrik
broschyr, som tyvärr är så gott som okänd bland
utländska syndikalister.
Här kommer Prieto in på en tankegång som
är hans specialitet. Inom den frihetliga
rörelsen, menar han, uppstod under den tiden
frågan vem, vilken gren av rörelsen skulle
utöva den politiska representation som rörelsen
såsom helhet ansåg vara nödvändig. Som
bekant ingick CNT i regeringen som facklig
organisation. Prieto är egentligen emot denna
lösning. FAI, säger han, höll mellan 1936 och 39
på att ändra karaktär. Den hade fram till år
1936 varit en "krigets och heroismens rörelse".
Men nu förlorade den denna karaktär och blev
i stället allt mera hela den frihetliga rörelsens
politiska uttryck. Under inbördeskriget ansåg
Prieto att det egentligen skulle vara FAI i
stället för CNT som representerade rörelsen
i de politiska institutionerna; i dag tror han
emellertid att det är nödvändigt att skapa ett
helt nytt organ för dessa funktioner — ett
Frihetligt Parti, Partido Libertario. Idén har
ju framträtt i olika länder, och i själva
Spanien var redan Ängel Pestana, en av landets
mest framstående syndikalister, inne på samma
linje mellan 1933 och 36, men utan några
framgångar. Förresten har redan flera
underjordiska landsomfattande CNT-konferenser i
Spanien uttalat sig mot Prietos planer, eller
åtminstone mot lämpligheten av att i dag
försöka ändra rörelsens struktur; själva idén,
heter det i ett i Spanien antaget uttalande, måste
diskuteras av CNT:s första kongress efter
återinförandet av. demokratiska fri- och rättigheter.
Man får inte tro, att Prieto är negativt
inställd till rörelsens möjligheter i Spanien.
Tvärtom. Den artikelserie vi här refererar, går
under den symptomatiska rubriken: "Frihetlig
pånyttfödelse." Prieto tror att den frihetliga
rörelsen först nu inträder i sin konstruktiva
fas, i sin egentliga genombrottsperiod. Före
1936 var CNT "den integralistiska anarkismens
tillflyktsort", men sedan fördjupades dess syn
på problemen, och rent instinktivt avlade
rörel-sen(.et-t strålande bevis på sin livskraft och sina
skapande möjligheter. Före 1936, säger Prieto,
var rörelsen uppburen av en lidelsefull,
idealistisk arbetarmassa, men utan någon utbildad
intelligens; ändå var den "den
utvecklingsdugligaste, ärligaste och djärvaste kraft som
överhuvud fanns till". Den 19 juli 1936 är
emellertid datum för den frihetliga pånyttfödelsen.
Den gamla anarkismen, även
anarkosyndikalis-men — jag citerar Prieto — var då död i hela
världen. Prieto menar att den hade misslyckats
i sina försök att vinna gehör hos folkens stora
massor. "Men CNT räddade och förstärkte den
anarkistiska moralen, den anarkistiska
idealismen. Genom sin inställning på vad som var
möjligt i frihetlig anda, sitt konstruktiva
revolutionära sinne bevisade Spanien att
historiens marsch går mot den moraliska och
andliga anarkin". Den idealiska anarkin, den
fullkomliga friheten, tillfogar Prieto, är
visserligen endast möjlig på idealets, andens, kulturens
område; det sociala och politiska livet kan
endast utveckla sig i denna riktning likväl utan
att nå fram till målet. "Anarkismen", skriver
Prieto, "är en kritisk strömning, den är en
pådrivande kraft, den är den intellektuella
djärvhet som går in för att förbättra
mänskligheten; den vänder sig mot framstegets,
demokratins, rättvisans förnekande och förfalskning,
mot de goda strävandenas förtryckande. Men
anarkismen som organisationssystem är en
chimär, en illusion; detta är den 19 julis stora
läxa." Anarkismens idé är dessutom inte ny,
tillägger Prieto, men den kommer inte heller
att föråldras, den är inte dödlig. Men med
yttersta skärpa tar Prieto ställning mot vad han
kallar för den "intoleranta anarkistiska
mysticismen". Han uppfattar anarkismen såsom
"framstegets mjölksaft, toleransens anda ...,
en syntes av kritiskt tänkande och permanenta
konstruktiva experiment". Den fåfänga, totala
anarkismen som inte känner till sina gränser,
som inte kan inordna sig i det allmännas
utveckling, förnekar sig själv och blir tyrannisk.
-170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
