Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tryggheten och dess
pris
Av Magnus Nilsson
Vittnesbörden från alla väderstreck stämmer
märkvärdigt bra överens på en punkt: de
talar alla om folkens längtan efter trygghet.
Korrespondenter och diplomater och andra
som kommer från Ryssland säger att vad man
därborta främst av allt kräver är trygghet,
framförallt i utrikespolitiskt avseende. För
denna är man villig att offra nästan vad som
helst. Och samma melodi hörs från Polen,
bal-kanstaterna, Frankrike, Storbritannien och
Norden — ja t. o. m. från USA och de
sydamerikanska staterna. Ty numera utgör inte
ens ett världshav något skydd mot angripare.
Det finns ingen anledning att betvivla
äktheten i dessa deklarationer. De är absolut äkta
ma om ett lyckotips ut ur eländet. Visst är
det sant att arbetarna — också
tempoarbetarna — har sin organisation, men endast om
denna organisation träder i kampställning inte
bara för bögre löner och bättre förhållanden i
allmänhet utan också för att ge arbetarna
äganderätten till och bestämmanderätten över
produktionsmedlen, kan tempoarbetarnas stora
massa vinnas för verklig kulturkamp.
Det är groteskt att enskilda människor ska
äga och bestämma över en produktionsapparat
som är en följd av miljoners skapande kraft,
det är lika groteskt att tänka sig en kultur,
sådan som folkrörelserna tänker sig den,
byggd på ett dylikt antikverat
produktionssystem. Det kulturprogram som erfordras
måste sätta människan före maskinen och
människovärdet före effektiviteten.
vad folkens breda lager beträffar, men även
de förnuftigare bland kapitalisterna oeh
politikerna torde i stort sett ha ärliga avsikter då
de förklarar freden ocli tryggheten sin kärlek.
Redan ett nutida krig är en på flera sätt
riskabel affär också för dem själva, och i än
högre grad torde detta bli fallet med ett
framtida sådant. Och det betyder en hel del. Så
länge man kunde skicka ut andra att lemlästas
och dö på slagfältet men leva i lugn och
trygghet själv kunde krigen vara nog så
intressanta spel, men om de blir bränder som
härjar också anstiftarens egen gård är de inte
så trevliga längre. Det är nämligen som Ibsen
säger att "offret blir av annan art, då
offerlammet är ens eget".
Denna hunger efter trygghet är naturlig
och begriplig. Utan ett visst mått av
trygghet kan människan knappast leva normalt, än
mindre kan hon arbeta och verka i enlighet med
sina möjligheter och anlag. Hon blir som en
växt som ryckts opp med röttenia: hon
förtvinar, åtminstone i andligt avseende. Faran
drar med hypnotisk makt allt intresse till sig
så att ingenting blir till övers för de
konstruktiva och positiva uppgifterna. Fruktan utan
hopp förlamar.
En sådan paralysering synes ha skett på vissa
håll ute i världen just nu. Häromsistens
berättade i radio en svensk utlandskorrespondent på
besök i hemlandet att en av de syner som glatt
och överraskat honom mest vid hemkomsten
var — byggnadsställningarna. Trots den
katastrofala bostadsbrist som råder i Frankrike i
allmänhet ocli i Paris i synnerhet hade han
knappast sett ett enda nybygge i hela
världsstaden. Fruktan för "nästa krig" förlamade
handlingskraften. Ingen vågade planera för
framtiden.
Det torde vara ungefär likadant inom en
mängd andra branscher och i en mängd andra
länder. Man måste känna något så när fast
mark under fötterna för att kunna arbeta
effektivt. Längtan efter trygghet är därför
detsamma som längtan efter livet självt.
Den fara som i våra dagar överskuggar alla
andra är — som envar vet — den som
inneslutes i begreppet krig. Medan vi människor
eliminerat eller åtminstone starkt reducerat en
-189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
