Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
romantik på den ena och kälkborgaranda på
den andra sidan.
Avgörande är strävandet efter social
förnyelse, endast deras effektivitet kan vara
bedömningsgrundval för de olika rörelsernas
värde. De socialistiska rörelserna har hittills
indelats efter de förhärskande taktiska medlen
och deras uppfattning om socialismens
struktur: man talar om reformistiska och
revolutionära rörelser, om auktoritär och om frihetlig
socialism. Revolutionärt och frihetligt hör inte
utan vidare ihop: även revolutionära
arbetarorganisationer har varit auktoritära. Å andra
sidan kan socialistiska reformsträvanden vara
frihetliga. Man torde kunna säga att den
dialektiska celler mystiska revolutionstro som
besjälat Marx och Bakunin, Krapotkin och
sekelskiftets syndikalism, i dag har brutit samman
efter en lång rad revolutioner under vilka just
arbetarrörelsen verkligen kunnat ingripa som
maktfaktor. Det har gjorts försök till social
revolution med auktoritära medel, och det görs
andra försök att på reformistisk väg uppnå en
långsam social utjämning. Det viktiga för vår
tid är inte längre denna skillnad mellan
revolutionära och reformistiska sociala experiment,
utan ett annat, mera politiskt fenomen,
nämligen att alla dessa strävanden, trots olika
förutsättningar och olika former, i olika grader
innebär en gemensam fara för en utveckling
mot statstotalism, alltså de demokratiska fri-
och rättigheternas inskränkande och slutliga
förintande. Inför detta perspektiv blir
motsatsen mellan auktoritära och frihetliga
strävandenr viktigare än alternativet reform eller
revolution. De spanska syndikalisterna insåg
detta förhållande på det för dem typiskt
instinktiva sättet år 1936 när de tillgrep
samarbetspolitiken för att tillförsäkra
syndikalismen det största möjliga inflytande som
förhållandena tillät.
Antagligen kommer det läge som måste
uppstå efter falangistregimens fall att på nytt
påtvinga CNT samma politiska kurs. I en mycket
intressant intervju för Le Libertaire underströk
nyligen Giovanna Berneri den fara som den
ryska imperialismen utgör för Italien. Europa,
förklarade hon, skulle undvika och
vänstertotalitära lösningar och i stället försöka
gå en annan väg som också räddar kontinenten
höger-
4
från kolonisering genom USA-kapitalet. Medlet
därtill kunde bli en internationalistisk
västeuropeisk revolutionär rörelse, som kanske,
såsom hon tvekande tillade, kunde utgå från
Spanien.
par uppfattning är emellertid rent
illusionär så länge som den ryska regimen består
i sin nuvarande form. Den väg som Giovanna
Berneri utpekar skulle Europa kunna gå endast
i fall att även östra och syöstra Europa anslöt
sig till en icke-totalitär internationell
socialrevolutionär rörelse. Men den ryska regimen är
trots alla inre motsättningar och uppkomsten
av en ny härskande klass ännu så ung och
kraftfull, även så folkförbunden, att några
revolutionära tendenser där inte kan väntas göra
sig gällande under den närmaste framtiden.
Alla kriser som kan tänkas utbryta i Ryssland
kan under de givna förhållandena endast bli
palatsrevolutioner. Stora folkliga resningar som
upprättar direkta kontakter med västeuropeiska
folkrörelser är helt otänkbara.
Tvärtom. Den ryska imperialismen av i dag
är fientligt inställd mot västerlandets
privatkapitalism och framstår därför fortfarande
såsom socialistisk, åtminstone för större massor
proletärer i västerlandet. Moskva har dessutom
i hela Västeuropa sina välorganiserade,
militärt disciplinerade femte kolonner. Därför
kommer varje revolutionär rörelse, varje folklig
upprorsrörelse i vilket som helst västeuropeiskt
land under den närmaste framtiden att råka
under direkt eller indirekt rysk kontroll, och i
fall att sådana revolutionära rörelser har
framgång, kommer de att leda till upprättandet av
ryskkontrollerade regimer, även om dessa skulle
kunna anta olika former och nyanser. Ryssarna
står vid Elbe. De har i Albanien nått fram till
Medelhavet. De sitter i Finland och kommer
kanske att överta Spetsbergen. De själva eller
deras agenter kommer att utan vidare ”överta”
varje folkrevolution som kunde tänkas utbryta
i Tyskland, Italien eller Frankrike. Spanien
skulle inte kunna förhindra en sådan vändning.
Att t. o. m. Spanien, på grund av den spanska
frihetliga syndikalismens totala internationella
isolering kan falla i bolsjevikernas klor har
vi ju tyvärr fått bevis på; Giovanna Berneri
behöver bara komma ihåg sin egen livskamtats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
