Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väldet. Talrika är de strider som brutits
genom reformistiskt strejkbryteri i samförstånd
med arbetsköparna. Syndikalister har av
reformister strejkats ut från arbetsplatsen, kanske
för att man på det sättet ville demonstrera
reformisternas <lidelsefulla anhängarskap av
åsiktsfrihet? Att åka snålskjuts på de stora
organisationernas framgångar innebär numera
att se möjligheter till förbättrimgar av
arbetsvillkoren spärrade av reformistiska riksavtal.
På områden, exempelvis i skogarna, där
syndikalisterna haft möjligheter till mera obunden
verksamhet, har man lyckats tillkämpa sig
överenskommelser som betydligt övergår
reformisternas.
å sitt sakliga sätt hävdade hr Lindberg att
det förhållande att massorna av arbetarna
anslöt sig till de reformistiska organisationerna
väl måste innebära ett belägg för att denna
organisationsprincip var den riktiga. Beviset
för en uppfattnings hållbarhet skulle således
ligga i att majoriteten samlades kring
densamma. Vi tror inte att denna bevisföring är
hållbar. Utan att svära på den ibsenska satsen, att
minoriteten alltid har rätt, så måste man väl
ändå erkänna som ett historiskt förhållande, att
idéer som burit mänskligheten framåt alltid
framförts av minoriteter. Det är minoriteter
som gått i spetsen för framåtskridandet, icke
massorna. Massorna har kommit efteråt.
Massorna representerar tröghetens lag. Att sätta
massorna i rörelse har alltid varit
minoriteternas historiska uppgift. Massorna lyder 1
allmänhet det minsta motståndets lag. Det är
snarare inaktiviteten än aktiviteten som
tilltalar dem. De konsumerar gärna
konfektionstillverkade allmänmeningar som kan tillägnas utan
större ansträngningar, och det är minoriteterna
som är incitamentet till aktiv verksamhet.
Snarare skulle man kunna säga, att när en
minoritetsriktning blivit majoritet, så är det något
galet. Antingen har minoritetsuppfattningen
korrumperats, eller har den överlevats av
utvecklingen och kallar på nya initiativ och nya
framstötar. Majoritetsanslutningen kan ur
historisk synpunkt icke tjäna som belägg för
riktigheten av en uppfattning. Snarare måste
man säga, att när massorna hunnit fatt en
tidigare minoritetsmening är det tid för en ny
66
minoritetsmening att slå sig fram till
erkännande. Om icke så var förhållandet skulle
samhället stelna och petrificeras och det skulle bli
slut på framåtskridandet.
Scden kan det ju också bli en fråga huruvida
reformismen vunnit massorna på honnett
sätt. Den reformistiska monopolismen är ett
vedträ som ofta dängts i huvudet på
minoritetsriktningen och tvingat dess medlemmar att
kapitulera för att kunna existera.
Reformismens argument har nämligen ofta varit av det
slående slag som haft svälten, arbetslösheten i
bakfickan. Övertygande har detta slags
argument icke varit, men man har böjt sig för det
övermäktiga, ty man vill leva. På senare tid
har man till och med lyckats mobilisera
föreningsrättslagen och Arbetsdomstolens
majoritet för syndikalisters inpiskande i reformistiska
organisationer, Arbetsdomstolens juridiskt
skolade medlemmar, de som skall tolka lagens
rättsliga innebörd, betraktar domstolsbeslutet
som en rättskränkning, vilket icke förhindrat
Arbetsdomstolens majoritet, bestående av två
representanter för LO och två representanter
för Arbetsgivareföreningen, att i gemensam
fiendskap mot syndikalisterna, trampa rätten
under fötterna och ålägga syndikalisterna att
lämna sin egen organisation och gå över till
LO. När sådana medel kommer till
användning är man nog icke så säker på den
medlemsvärvande kraften hos reformismen.
e syndikalistiska representanterna i radio-
debatten riktade sitt angrepp mot de
antidemokratiska strömningar som gör sig gällande
inom LO. Det är det auktoritära
förmynderskapet som sättes i högsätet. Och gent emot
denna princip sätter syndikalisterna
medlemmarnas självbestämmanderätt. Man frågar vem
som skall besluta strejken. Naturligtvis de som
skall strejka. Man frågar inte vem som skall
besluta när Pettersson skall sova, ty det är
självfallet, att det skall Pettersson göra. Men
lika självfallet börde det vara, att de arbetare
som skall strejka själva skall fatta beslut.
Gent emot denna för syndikalisterna självfallna
rätt ställer reformismen förbundsstyrelsernas
vetorätt som är det renodlade förmynderskapet.
Och så långt som förmynderskapet tillämpas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
