Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den genomdrevs med miljontals bönders
deportering till tvångsarbete från 1929 till 1934.
Koncentrationslägren blev nu ekonomiska
företag av förstarangsbetydelse. OGPU (tjekan)
blev nu Sovjets och hela världens störste
arbetsgivare.
Dar statliga exploatering av slavarbete
visade sig vara omättbar. Den ”socialistiska”
regeringen utfärdade nya lagar och
bestämmelser med vars hjälp tjekan tillförde
koncentrationslägren ständigt nya slavmassor. I juli 1934
ombildades OGPU till NKYD med en
underavdelning för förvaltningen av
tvångsarbetslägren och med rätt att ”utan dom och
rannsakan” omhänderta och förvisa interner i
”förbättringsläger för en period av högst fem år!”.
Äret därpå fick NKVD i uppdrag att utföra
alla vägbyggen. Att tilldela polisen uppgiften
att bygga vägarna är för västerlandet en orimlig
tanke, men för en polisstat av den bolsjevikiska
diktaturens karaktär är den helt ”naturlig”.
Arbetskraft till vägbyggena skaffade den genom
att fängsla och deportera vilka den behagade.
Slavarbetet blev en av det ”socialistiska”
samhällets hörnpelare.
Slavarbetet ingår som en organisk del i det
”socialistiska” sovjetsystemet.
Industrialiseringens och femårsplanernas jättelika
investeringsprogram provocerade till en hänsynslös
utsugning av arbetskraften. Ju mindre arbetskraften
kostar desto större blir det överskott som
polisstaten kan använda för kapitalbildning. Redan
industriarbetarna i Ryssland är i jämförelse
med de västeuropeiska starkt svältnärda och
utsugna och det överskott som företagarna i de
kapitalistiska länderna sätter sig i besittning av
inkasseras i Ryssland av staten. Det brukas dels
till nyinvesteringar, dels till att bestrida
omkostnaderna för den statliga terrorapparaten,
dels till förmån för de privilegierade klasserna.
Industriarbetarna måste dock ha löner,
slavarbetarna behöver inga löner. De är nedpressade
till rena existensminimum eller — som regel —
under existensminimum, vilket framgår av den
fantastiska dödlighetsprocenten. Några trasor
som med nöd skyler kroppen och lite bröd
kostar inte så mycket. Det måste uppstå ett
betydande mervärde som tillfaller polisstaten
och de privilegierade eller brukas till
kapitalbildning.
100
I vart och ett av de större lägren finns 40.000
eller fler fångar, berättar David J. Dallin i
sin bok Rysslands verkliga ansikte. Bland dessa
finns också rent kriminella element, förbrytare
som går under benämningen ”trettiofemmor”
(efter par. 35 i strafflagen). De betraktas icke
som motståndare till ”proletariatets diktatur”,
till bolsjevikterrorn, och betraktas därför av
lägerledningen med välvilja. Bland dessa
kriminella element utväljes därför
uppsyningsmännen inom lägret. Andra element betraktas
som ”kapitalistiska”. Bland trettiofemmorna
väljes därför den personal ”som har kommandot
både vad det gäller fängelsehushållningen och
uppfostrande åtgärder”. Förbrytarna som
fostrarna av de andra — det är verkligen en
förtjusande Sovjetbild. Lägerledningen stöder sig
på de kriminella.
Levnadsförhållandena och behandlingen av
slavarbetarna ger uttryck åt ett barbariskt
förakt för allt människovärde. Här några
vittnesbörd:
Engelske journalisten Philip Jordan:
”Bredvid vårt tåg stod en lång rad öppna godsvagnar
omväxlande med några eländiga fångvagnar
här och där. På det öppna flaket mitt emot våra
fönster satt väl omkring trettio kvinnor
bevakade av en NKVD-man med ett
maskingevär... En av kvinnorna hade ett spädbarn
på armen ... De andra liknade urbilder av sorg,
grovt tillyxade ur någon ful men hållbar stenart.
Det var något hemskt med dem. De var som de
sista invånarna i en värld som i deras minne en
gång var befolkad med lyckliga människor som
inte längre fanns till.”
EE som varit fängslad i ett av lägren berättar:
”Jag fördes till arbetslägret vid Onega...
Brödransonens storlek beror på
arbetsprestationen. Två gånger om dagen är det varm mat,
mellan fyra och fem på morgonen och mellan
åtta och nio på kvällen. Under dagen får
man ingenting annat än hett vatten. Socker
är okänt. Frukt och grönsaker fick vi aldrig.
Vid krigsutbrottet var brödransonen 900 gram,
under kriget sjönk den till högst 650 gram. Inga
arbetskläder tillhandahölls, inga madrasser,
filtar eller kuddar. Vi fick sova på golvet eller
på smutsiga britsar i barackerna. Vi arbetade i
skogarna i närheten av Arkangelsk, Vi skulle
fälla träd. I vårt läger fanns flera hundra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
