Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett annat exempel var jordbrukets
mekanisering. Ingenstädes var jordbruket så tekniskt
efterblivet som i Ryssland. Men omedelbart
före andra världskriget fanns ingenstädes en
sådan. uppsjö på jordbruksmaskiner av alla
tänkbara slag som 1 Sovjet. I Förenta staterna
använde endast 21 proc, av de stora lantbruken
traktorer, i Ryssland 93 proc.; i Förenta
staterna fanns 75.000 maskinstationer, i Ryssland
154.000, i Frankrike endast -100 och i
Tyskland 15! Även denna mekanisering hade
tillkommit av politiska skäl. Kolektiviseringen
skulle inte ha varit hållbar om det gamla
jordbrukssystemet bibehållits, Traktorn och andra
dyrbara maskiner var varken personlig
tillhörighet eller kollektivernas; de tillhörde statens
maskinstationer. Genom dem hade staten ett
hårt grepp om bönderna.
M7” frågade icke efter räntabiliteten eller
om det kostade mera arbetskraft.
Diktaturen måste ha övertag på bönderna. Summan av
den arbetskraft inom industri, transport och
Jordbruk som åtgår för vidmakthållandet av
apparaten är väldig. I gruvor och industrier
kräves en stor stab av tekniker, kontorspersonal,
kontrollörer och driftsledare för
frambringandet av maskinparken. Därtill kommer de
arbetare som åtgår till skötseln, lagerföreståndare
och försäljare, hus och baracker för
hantlangare och reparatörer, snickare och andra
yrkesarbetare, tekniska skolor för utbildandet av
arbetare och föreståndare, lärare ete, Den
väldiga apparaten påstås icke ge större
skördeutbyte än vad bönderna förut åstadkom nästan
uteslutande med eget arbete. Skörderesultatet
har icke visat någon pålitlig stegring under de
sista tjugo åren. 1935—1939 var
skörderesultatet t. o. m. lägre än före kollektiviseringen
enligt en av dr N. M. Jasny verkställd
beräkning. Men kollektiviseringen och mekaniseringen
har överfört en stor del av bondebefolkningen
till den industri som behövs för
mekaniseringen. Bönderna, som varit ett politiskt opålitligt
element och därför farliga för diktaturen, har
överförts till industristäderna, där staten har
effektivare kontroll över dem. Så har den
politiska risken för den bolsjevikiska diktaturen
minskats genom kollektiviseringen.
Mi: revolutionen började er ny klass av
ämbetsmän uppstå. Förutvarande
handelsidkare, försäljare, agenter, tidningsmän, läkare,
advokater, skådespelare, konstnärer, fabrikörer,
ingenjörer och politiker bidrog till bildandet av
den nya klassen. De blev ämbets- och
tjänstemän och bildade den nya ”intelligentsian”.
”Intelligentsia” och ”statstjänstemän” har
blivit nästan identiska begrepp i Ryssland. Den
styr staten, dirigerar närmgslivet, undervisar i
skolorna, kommenderar armén, tar hand om de
sjuka, skriver böcker, redigerar tidningar och
sysslar med vetenskap. Men den kontrolleras av
den politiska polisen på arbetsplatsen och i
hemmen. Den gamla medelklassen har blivit
överklass i det nya samhället.
De förutvarande besuttna klasserna har
rekryterat den nya intelligentsian. Kraganovitj
anförde på sextonde partikongressen, tretton år
efter novemberrevolutionen att i
finanssekretariatet var anställda 251 förutvarande
adelsmän, affärsmän, teologer och funktionärer från
det gamla finansdepartementet och att dessa
utgjorde ieke mindre än 41 proc. av
befattningshavarna i de högre graderna. Han
berättade också att 39 ”främlingar”, däribland 15
adelsmän, godsägare och präster ete., var
anställda på en viktig avdelning inom
fackföreningsrörelsens centralkommitté.
Den nya överklassen växte till på ett
fantastiskt sätt. Antalet statsfunktionärer i det gamla
samhället var vid revolutionens utbrott omkring
en miljon. År 1924 hade statsfunktionärernas
antal växt till 2.767.000. Tio år efter
sovjetrevolutionen, när industrin nätt och jämt nått
till förkrigstidens nivå, var antalet
statstjänstemän uppe i fyra miljoner. Antalet
statstjänstemän hade således fyrdubblats.
Men så kom omvälvningen 1929—1930 med
industrialisering och kollektivisering. År 1935
hade antalet statsfunktionärer stigit — till
8.780.000. Siffran ligger i underkant och i
densamma ingår inte den politiska polisen (NKVD)
kommunistpartiets, Komsomols och
försvarskommissariatets personal vars exakta numerär
är en statshemlighet. 1941 var denna
”intelligentsia” uppe i över 10 miljoner. Det fanns då
ytterligare 2 miljoner funktionärer som varken
kan hänföras till intelligentsian eller
kroppsarbetarna, nämligen de lägre tjänstemännen.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
