Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det totala antalet statsfunktionärer strax före
andra världskriget var alltså 12—13 miljoner
eller omkring 17,5 proc, av befolkningen.
Det nuvarande läget efter kriget ger vid
handen, påstår Dallin, att den statliga och
ekonomiska apparat som dirigerar och
organiserar de stora kroppsarbetande massorna har
mer än fördubblats.
Dum ger som jämförelsematerial uppgiften,
att alla de högre klasserna i det
förrevolutionära Ryssland, inklusive förvaltningen och
privatindustrien, representerade omkring 7
proe. av befolkningen. Om därtill lägges den
förrevolutionära intelligentsian och
kontorsanställda, så var man uppe i 8—9 proc. av
befolkningen. Den statliga apparaten av i dag,
som organiserar och dirigerar de stora
kroppsarbetande massorna är mer än dubbelt så stor.
Redan före revolutionen var det en tung börda
att underhålla toppen på den sociala pyramiden
eller 10—12 miljoner av de besuttna klasserna,
men ännu tyngre är dagens börda att
underhålla 24—28 miljoner statsfunktionärer
(inklusive familjemedlemmar). Likväl lider man
ständigt brist på folk inom statsförvaltningeh och
antalet funktionärer ökar oavbrutet. Och dessa
14 proc, av befolkningen konsumerar 30—35
proe. av nationalinkomsten.
Den exempellösa ökningen av antalet
statsanställda beror på ett grundläggande, olösligt
problem: omöjligheten att från ett enda
centrum kontrollera och dirigera en stormakts hela
ckonomiska, politiska, kulturella och
vetenskapliga, materiella och intellektuella liv i stad och
på land. Ju mer staten utvidgar sina
funktioner, desto omöjligare blir det att fylla dem. Vi
citerar nu ett avsnitt av Dallin:
”Varje statsfunktion för sig verkar
fullkomligt normal och logisk. Om exempelvis alla
privata affärer stängs måste
handelsdepartementet på egen hand ordna varudistributionen.
Men privathandeln, särskilt i Ryssland, bestod
till större delen av tusentals småbutiker i städer
och byar med ”kapital” av mikroskopiska
dimensioner och var och en med ägare som
samtidigt var bokförare, försäljare och statistiker.
Endast i storstäderna fanns det särskilda
biträden i en del affärer. När staten övertog all
privathandel tillsatte den en föreståndare för
varje affär, i en del fall den förutvarande äga-
140
ren. Men det var nödvändigt att kontrollera
honom och föra bok över vad som köptes och
såldes. Vidare gällde det att hålla tusentals
butiker med varor, kontrollera priser och kvalitet
ete. etc, I spetsen för denna väldiga uppgift
ställdes handelskommissariatet. Och eftersom
uppgiften att distribuera varor i ett land med
160—170 miljoner invånare är ovanligt svår
och otacksam, dröjde det inte länge förrän
handelskommissariatet började utvidgas och
uppdelas.”
Sn hade var och en av de sexton
sovjetrepublikerna var sitt handelskommissariat.
Antalet funktionärer inom denna väldiga
apparat överstiger vida antalet förutvarande
butiksägare, försäljare och lagerarbetare. De flesta i
ledningen är dugliga och förnuftiga människor;
felet ligger i systemet: eentraliseringen och
statskontrolleringen.
Fenomenet återkommer även i storindustrin.
Det anföres exempel med tvenne
elektricitetsverk, det ena i Förenta staterna, det andra i
Sovjet. Båda levererar samma
elektricitetsmängd. Det amerikanska företaget sysselsätter
51 personer därav 17 funktionärer, det ryska
sysselsätter 480 personer, därav 91
funktionärer, I det ryska företaget behövs det 11 man för
att alstra 1.000 kilowatt, i det amerikanska 1,3.
Antalet arbetare i Sovjetindustrin steg från
1932 till 1936 med 17 proc., men under samma
tid steg antalet förvaltningstjänstemän med 25
proc. I den ryska maskinindustrin sjönk
antalet arbetare mellan 1937 och 1939 med fem proc.
medan antalet funktionärer ökades med 13 proc.
evnadsstandarden är naturligtvis högst olika.
På landsbygden är skillnaden mellan
intelligentsian och industriarbetarna icke särskilt stor.
Skillnaden växer med platsens betydelse. I
genomsnitt för hela landet är emellertid
intelligentsians standard ungefär det dubbla mot
arbetarens, men en ingenjörslön kan vara många
gånger större än arbetarens. En del ingenjörer
tjänar många tusen rubel i månaden medan den
vanliga arbetarlönen är mellan 300 och 400
rubel.
Ännu högre på löneskalan kommer utvalda
grupper av skriftställare, skådespelare och
vetenskapsmän med löner på tusentals rubler
Jämte privilegier: skattefrihet, tillåtelse att.ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
