Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intränger överallt, totalitärt statsvälde hotar —
inte bara i diktaturstater. ”I dag, 200 år efter
de amerikanska och franska revolutionerna”,
skriver Weber, ”står vi på ett liknande
alltomfattande sätt på nytt inför frågan om
motsättningen och försoningen mellan individen och
gemenskapen”. Huvudkampen mot den totala
statens farliga tendenser måste enligt Weber
föras på de områden där det gäller att säkra
den ekonomiska och sociala friheten, men denna
kamp kan inte gälla ett återupplivande av
företagsfriheten i kapitalistisk mening. Weber
anspelar här på vissa strävanden som han
själv i en rad aktuella skrifter befattat
sig med: ”Gynnandet och skapandet av
frikorporativa socialistiska organismer, som i sin
egenskap av självstyrande och av frihet och
spontaneitet uppburna motkrafter kan infogas
i en planekonomisk byråkrati.” Weber tror inte
att denna planekonomiska byråkrati kan helt
undvikas, men han vill ”tränga den tillbaka”.
Och i samband med vårt ämne —
motståndsrätten — slutar han med en betraktelse om de
demokratiska grundrättigheterna. Dessa måste
”vidare utvecklas mot något slags aktivering.
Den gamla motståndsrätten ... måste utformas
på nytt till en varje människas motståndsplikt
(kursiveringen är Webers) mot stats- och
förvaltningsmissbruk, till en motståndsplikt även
hos statsapparatens egna anställda, alltså
framförallt ämbetsmännens mot statens
grundlagsvidriga och godtyckliga maktövergrepp”.
Dimsioren om dessa spörsmål är
internationell. Framför oss ligger också ett
kortare arbete av en schweizisk professor, dr
Werner Kägi-Zirich, återgiven i den tyska
akademiska tidskriften Universitas (Tibingen)
i augusti 1947, och som är helt ägnat åt
motståndsrätten under rubriken Probleme des
Rechtsstaates. Kägi, som är jurist, kallar
motståndsrättens problem för ”tragiskt”, men anser
att den aktualiserats genom vår tids
”neoabsolutism”. Under långa århundraden stod
motståndsrättens teori i förgrunden för det
demokratiska tänkandet, men i den mån som de
demokratiska, rättsstatliga institutionerna
utvecklats har denna idé wundanträngts, till den
grad att man kom till den uppfattningen att
den ”slocknat för alltid”. Men faktiskt har det
dödförklarade problemet aldrig varit så viktigt
som i dag, ty aldrig i historien har staten ställt
ctt så omfattande totalitetsanspråk som i dag,
såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Hela den
moderna författningsstaten har dock
tillkommit genom motståndsrättens tillämpning: i
motståndskampen mot absolutismen föddes
rättsstatens idé, mot centralismen tillkämpade
sig de mindre gemenskaperna sina
federalistiska rättigheter, i kampen mot den sociala
orättvisan utbildades den moderna socialrätten. Man
får emellertid inte alls anta att motståndsrätten
förlorat sin betydelse med den moderna
demokratiska statens konstituerande. Visserligen är
i Kägis ögon ”motståndsrätten en ytterst farlig
rätt, och vi vill inte ta steget till dess bejakande
utan att än en gång förtydliga oss dessa
faror ...”, varmed Kägi avser upplösningen av
varje ordning eller det tillstånd som han i
motsats till tyranni kallar för anarki. Det är säkert
inte utan anledning att Kägi påminner om de
europeiska motståndsrörelserna under kriget,
vars ursprungliga ”etisk-politiska
förnyelsevilja” överskuggats av en annan tendens:
machiavellistiska metoder ur kamptiden verkar
starkare efter än kampens egentliga frihetliga
motiv. Med andra ord, Kägi berör det allvarliga
problemet att även en revolution som börjar
som berättigad protest, inspireras av
frihetsvilja och ledes av tron på sociala ideal genom
själva våldanvändandet under alla
omständigheter även utvecklar krafter som är motsatta
dessa ideal, och detta också hos de övertygade
revolutionärerna.
Kr anser emellertid att ”den största faran,
en verklig dödsfara för frihet och rätt vore
det att i Europas nuvarande situation inte
återuppväcka motståndsrätten. Vi kan inte längre
skriva under det gamla ordet enligt vilket vilken
”ordning” som helst är bättre än anarkin, sedan
den totalitära ordningens djävulskhet
uppenbarat sig i Europa.” Kägi aceepterar
rättsstatens idé och tolkar den i dubbel betydelse,
nämligen som maktens kontroll och dess
bindande vid lag och författning, men även såsom
ett visst socialt innehåll. Under sådana villkor
är rättsstaten ”liktydig med organiserat,
kanaliserat motstånd”. ”Sjunker rättsstatens pegel
så stiger emellertid motståndsrättens pegel;
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
