Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kandet av det fria ordet. När har den fega
tystnaden inför de politiskt maktlystna
våldsmännens brutala nedtrampande av andens
frihet blivit upphöjd till dygd? Vi har icke sett
det förr än hos Svenska författareföreningens
vice ordförande, Arnold Ljungdal.
Sören man efter en förklaring till detta
egendomliga uppträdande. stöter man på ett
uttalande av samme Ljungdal, att om
föreningen splittrades i politiska fraktioner skulle
dess ekonomiska kampkraft i motsvarande grad
försvagas. Det är den enda mera förnuftiga
men cyniskt betonade förklaringen vi för vår
del påträffat.
Man möter här den enhets- och enighetsdogm
som odlas med sådan utomordentlig framgång
av bolsjeviker i deras infiltreringsverksamhet.
Att det finns olika politiska fraktioner inom
författareföreningen är ett ofrånkomligt
faktum. Det hindrar cmellertid ieke att dessa
fraktioner kan hålla samman i ekonomiska
intressefrågor.
Men cnigheten är icke en dygd när det
gäller en enighet till andlig död, så som det här
måste vara frågan om. Ty ingen vill väl påstå
att det är liv att upphöja den fega tystnaden
till dygd och rättesnöre. Tigandet inför brottet
är icke bara feghet, det är delaktighet i brottet.
Man synes således vilja göra gällande, att
tigandet är en dygd, då man i annat fall skulle
riskera att spränga organisationen och
författarnas ekonomiska intressen därmed skulle bli
sämre tillgodosedda. Detta är således
ståndpunktens moral: när författarnas
femöresintressen bäst blir tillgodosedda genom att man
stillatigande åser hur de maktägande våldför
sig på frihetens andliga värden, då skall man
tiga. Om du ser dina medmänniskor trampas
ned i den politiska bestialitetens kloakgyttja
så är det riktigt att tiga om du därmed kan
förkovra din ekonomiska standard. Bry dig inte
om att man bildligt talat rycker tungan ur
munnen på dina utländska medmänniskor så
framt tigandet ger dig större inkomster. Den
kollegiala solidariteten skall icke sträcka sig
längre än till landets gränser så framt detta är
profitabelt.
En krassare merkantilism torde det vara
svårt att uppleta. Att författarna med vilka
man gärna vill förbinda ideella synpunkter,
osjälviska bevekelsegrunder, ädlare vyer och
vidare utsyn än hos andra näringsgrupper
skulle bli representanter för denna förgrovade
merkantilism är en smula överraskande.
Att man därjämte skamlöst av fri vilja
avkläder sig inför offentligheten och förklarar
den ”heliga egoismen” vara anledning till att
man underlåtit att protestera mot reaktionens
framfart i andra länder är just ingenting som
är ägnat att höja författarskråets anseende.
IL
Myerkligheten bakom den ovan citerade
cyniska deklarationen från
författareföreningens vice ordförande torde vara den att
författareföreningen icke skulle kunna protestera
mot den tyska nazismens bokbål, mot den
spanska fascismens kulturreaktion, mot
häxprocesserna mot de amerikanska författarna,
mot utrensningen i Grekland eller
överhuvudtaget mot våldförandet av det fria ordet i
utlandet utan att också nödgas protestera mot
likartat våldförande i det ryska himmelriket.
Och det var för att kunna undgå att protestera
mot den öppet manifesterade likriktningen av
litteratur och konst i Sovjet och de av sovjet
nu ”befriade” öststaterna som
kulturbolsjevikiska element i författareföreningen fann det
så ytterst angeläget att upphöja tigandets
konst till en dygd. Allt detta för att under
tiden kunna befrämja den kulturbolsjevikiska
infiltreringen i nämnda förening och kanske
med tiden få ett fast grepp om dess ledning
och publika meningsyttringar, vilka då i en
framtid skulle kunna ställas i Sovjets tjänst.
Den kulturbolsjevikiska riktningen arbetade
metodiskt och framgångsrikt. Vid den senaste
årsdagen av den ryska revolutionen, som av
bolsjevikerna utvecklats till kontrarevolution,
lyckades man få till stånd en hyllningsadress
till den ryska despotismens övervinnande av
analfabetismen. Den undertecknades till en
början av 31 författare bland vilka
egendomligt nog fanns både anarkister och
syndikalister. Det såg så oskyldigt ut. Vem kunde ha
något emot ett erkännsamt ord för
analfabetismens övervinnande? Man stack en lista i
handen på de utsedda offren som skrev under utan
att därmed avse en manifestation för den bol-
d7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
