Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjevikiska despotismen, vilken det dock blev
eftersom det i adressen icke fanns någon
reservation mot regimen.
N: lär ju även borgerliga regimer ha
övervunnit analfabetismen utan att detta
betraktas som någon bragd. Det påstås att också
den turkiska diktaturen likviderat sin
analfabetism på några få år utan att det föranlett
några författareadresser. Men för Rysslands
vidkommande var analfabetismens övervinnande
icke avsett att bli en väg till frihet, utan en
väg till ökat slaveri. Medan i de borgerliga
regimerna läskunnigheten åtföljs av en
omfattande läsfrihet följdes den i den ryska
diktaturen av en totalitär censur, som knappast
lämnade någon ’läsfrihet alls. Analfabetismen
utesluter icke ett självständigt reflekterande
förstånd som ibland kan reagera på ett för
despoter farligt sätt. Känslan av orätt och
förtryck kan ibland ha en explosiv kraft, som kan
sätta de despotiska regimernas existens på spel.
För polisstatens fortsatta upprätthållande var
läskunnigheten en önskvärd sak, när
myndigheterna kunde utnyttja denna läskunnighet till
de läskunnigas ytterligare politiska
fördummande. Och det är vad man uppnått i
Ryssland samtidigt som man tack vare
läskunnigheten kunnat förkovra de arbetande massornas
tekniska kunnighet för skapandet av en högre
produktionsstandard. Läskunnigheten är
oundgänglig för höjandet av den materiella
kulturen och utvecklandet av produktionskrafterna
vilket i sin ordning var en nödvändighet för
genomförandet av den expansionspolitik de
ryska bolsjevikerna övertagit från den
likviderade tsarismen. Men medan den ryska
despotismen i eget intresse bekämpade
analfabetismen såg den till, att de läskunniga icke
försågs med annan litteratur och med annan press
än den som lovordade samma despotism och
framställde den som den förnämligaste av alla
samhällsordningar. Det var en enkel sak i ett
statstotalistiskt land där staten äger varenda
pappersbit, varenda sättmaskin och varenda
typ, varenda tryckpress och varenda droppe
tryckfärg och där således ingenting kan sättas
eller tryckas utan statens kontroll.
Läskunnigheten utnyttjades nu till att fullproppa de
förutvarande analfabeterna och den uppväxande
58
generationen med lovsånger om den gudasände
envåldshärskaren Stalins outgrundliga vishet,
om polisstatens ojämförliga fullkomlighet och
det ryska folkets omätliga lycka att bli styrt
av en sådan regim. Samtidigt utmålades de
utländska arbetarnas förhållanden som det
rena helvetet gent emot det sovjetiska
paradisiska tillståndet. Lögnen alstrades, odlades,
befrämjades och dryptes in i undersåtarnas
sinnen med hjälp av läskunnigheten. Pressen
och litteraturen blev ett medel till massornas
politiska fördummande och hållande i
okunnighet, ett förhållande som attesteras av alla
dem som beskrivit den andliga nöden och
torftigheten i Ryssland. Men denna sidan åv saken
var det knappast någon av undertecknarna av
hyllningsadressen som skänkt en tanke.
Kanske hade denna sida av saken heller icke
observerats av hyllningsadressens tillskyndare.
III.
Nä den av Kominform beordrade och av vice
utrikesminister Zorin övervakade
statskuppen i Prag hade genomförts tog Eyvind
Johnson till ordet i pressen med ett ”förslag till
opinionsyttring” i vilket han också efterlyste
de svenska författarnas nuvarande politiska
hemvist. Är denna kår avgjort för ett
demokratiskt styrelsesätt, eller kommer den eller ett
stort antal medlemmar av den att i kritiska
ögonblick räcka handen till en diktator och be
denna leda diktarverksamheten, undrade han.
Författarna hade ju avgivit livsyttringar mot
den tyska nazismen, mot våldförandet av det
spanska folket, mot överfallet på Finland 1939,
då Norge och Danmark överfölls 1940, men
hur står det till nu? Den tjeckoslovakiska
författarföreningen hade tvingats tillsätta ett
aktionsutskott som skulle ”granska
medlemslistorna”, d. v. s. företa en utrensning av
författare som icke är politiskt tillförlitliga.
Förlagen och tidningarna likriktades. Det fria
ordet undertrycktes. Kunde det nu göras
något härifrån? Sverges författarförening kunde
ju skicka ett telegram. Är författarföreningens
styrelse ”ovillig att känna sig upprörd”, kunde
ju författare som är obundna av ledningens
åsikter själva sända telegram.
Författarföreningens styrelse var ovillig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
