Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den som av gammalt förkroppsligar statens
förtryck, polisvälde, hot mot fri arbetarrörelse,
samvetsfrihet och tryckfrihet. I jämförelse med
den gamla reaktionen och den nya (stalinismen)
är tredje styrkan — såtillvida som den är
någonting annat än den liberala centern av gamla
skolan — en radikal företeelse, som begär mera
frihet, mera demokrati och mera socialism!
Någon måttbeställd antikommunism kan varken
tredje styrkan eller den frihetliga socialismen
vara betjänt av — om nämligen tillskäraren
både för antikommunismens och frihetens
vidkommande är den gamla ”beprövade”
reaktionen, den må beskedligt heta högern eller mindre
beskedligt Ku-Klux-Klan, Wall Street eller ”de
fyrtio familjerna”. När antikommunismen bara
är ett svepskäl för ökat välde åt militären och
polisen, finanskapitalet och den s. k. ordningen
i den vita terrorns regi, är det fara å färde.
Man skall visst inte idka antikommunism med
vem som helst — även om, det må vara sagt i
rättvisans namn, Sovjetregimens beteende
nästan kan utmana till vad som helst.
Den socialistiska demokratins försvarare har
knappast någonsin tidigare befunnit sig i en så
svårtolkad och farofylld situation, vilken
kräver en smidig, men också rakryggad strategi
mot två håll. Tvåfrontskrig är ju alltid en
besvärlig affär, men för mänsklighetens
välfärd beror enligt vårt förmenande rätt mycket
på hur detta tvåfrontskrig förs och om det
länder till den demokratiska frihetens räddning.
Vad som försvårar försvaret, är ju att
stalinismen medvetet spekulerar i högerreaktionens
seger och framprovocerar antikommunistisk
pogromstämning, vilken visserligen går ut både
över de egna leden och tredje styrkan, men av
Kominternledningen värderas som entrébiljett
till Sovjets maktövertagande. På det sättet är
de två reaktionära storväldena, stalinismens
och högerdiktaturen, broderligt eniga,
dödsfiender som dock fylkas kring samma mål:
förintande av demokrati och fri arbetarrörelse.
Den enes seger är den andres startsignal. Men
stalinisterna har förut spekulerat fel och på
det sättet hjälpt blodiga diktaturer i sadeln, och
i enlighet med sitt principiella främlingskap
visavi rent demokratiskt spel och en socialism,
som icke är identisk med den s. k. proletariatets
diktatur, statspartiets diktatur, tycks de t. ex.
182
i fallet Frankrike också föredra en de Gaulles
maktövertagande framför stödet åt tredje
styrkan. Är det ekonomiska oket tillräckligt
tryckande för arbetarklassen och den politiska
dimman tillräckligt tät, är det till och med
möjligt att arbetarmajoriteten och allehanda
tvivelaktiga ”radikala” existenser fylkas kring
stalinismens nederlagsstrategi. När kretsen är
sluten, har Moskvakommvunismen axlat
nazismens roll. Den är lika radikalt nihilistisk, lika
maktsjuk och lika ödesdiger för rätt, frihet och
demokrati.
DD?” var en händelse som såg ut som en tanke,
när det på det brittiska Kooperativa
partiets konferens i våras med anledning av den
brittiska s. k. arbetarregeringens skumma
politik i Grekland snuddades vid tankegångar rätt
nära de här av oss nedtecknade. Kooperativa
partiet är en avläggare till Labour och får
betecknas som en avancerad
demokratisk-socialistisk grupp inom tredje styrkan i England, ett
parti vars äkta, levande känsla för fri- och
rättigheter visst inte kan förnekas av någon.
Konferensen antog i Greklandsfrågan en
resolution, där det krävdes att brittiska regeringen —
meningsfränderna på taburetterna sålunda —
borde omedelbart helt ändra sin politik
beträffande Grekland ”med tanke på den allt
grymmare behandling som den mest demokratiska
delen av det grekiska folket blir föremål för”.
Med ”den mest demokratiska delen” avsågs här
visst inte Kominforms folk, stalinisterna, utan
alla de grupper som hyllar de frihetsideal och
sociala mål som i den västerländska världen
räknas som demokratins egna ideal resp. mål.
Betecknande nog sade en av de
parlamentsledamöter, som stödde resolutionen (den är väl
bordlagd och glömd under tiden, vilket brukar
vara det vanliga ödet), att Grekland var det
värsta helvetet i Europa — för demokraterna
nämligen. Och så påpekade en kollega, Stanley
Tiffany, att ”medlemmarna av Kooperativa
partiet skulle betraktas som kommunister i
Grekland”.
Där har vi ett talande exempel för just den
antikommunism på högerreaktionär
måttbeställning som önskar ta hem spelet på tredje
styrkans och den frihetliga socialismens bekostnad!
Vilken sammanslutning som helst till vänster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
