Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om de s. k. samhällsbevarande, diktaturlystna
antikommunistiska grupperna, som med
militärapparaten och polisen i heligt samförstånd
begär ensamrätten att stifta undantagslagar och
nödförordningar, kan väntas bli misstänkt för
och klassificerad som kommunistisk, när den
Jjärnskodda antikommunismen gör entré på
scenen. Den skall vädja till ”nationen” och
sprida ”antimarxistisk” skräck efter Hitlers
förebild. I Spanien, men också i Grekland och
på annat håll finns det exempel att hämta, att
ingen socialdemokrat eller syndikalist, ingen
anarkist eller liberal av vilket slag han vara
månde går fri för den statliga diktaturens och
militärpartiets skräckvälde; och ett liknande
skräckvälde väntas i dag eller i morgon bryta
ut både i Frankrike och i franska
Tysklandszonen — sedan länge en kär fristad för den
revanschlystna franska militärledningens
sammansvärjning under militärregeringens beskydd
— om general de Gaulle, med kommunisternas
benägna stöd, skulle råka ta makten.
Fö en dylik utveckling kan i frihetens — och
socialismens — namn inte nog uttryckligt
varnas. Den antikommunism som tredje styrkan
och den frihetliga socialismen kan enas om är
en försvarsstrategi mot det hotfullt
framträngande BSovjetväldet, som vill förinta all fri
arbetarrörelse och lamslå den demokratiska
utvecklingen. Försvarsstrategin innebär skyddet
för alla demokratiska grupper, men den står
främmande för all offensivanda syftande till
nedskärningen av demokratins landvinningar.
Förresten behöver just den frihetliga
socialismen ingen särskild legitimation för sin
prineipiella antikommunism, som är antitotalism.
I fråga om Spaniens folk har — vilket Ivar
Bergegren tidigare påpekat — den
luxemburgske journalisten Gordian Troeller intygat
följande: ”För att kunna försvara sig mot
kommunismen, äger Spanien en stor fördel jämfört
med alla andra västeuropeiska länder: den
anarkistiska syndikalismen, en stor massrörelse
som är lidelsefullt antikommunistisk och vars
uppfattningar helt motsvarar mentaliteten hos
landets arbetarklass.” Detta är precis det slags
antikommunism som är annorlunda än
högerdiktaturens, som också avvaktar sin chans
precis som konkurrenten i Moskvas ledband! Att
man i folkdemokratierna och ryska Tyskland
på stalinistiskt håll också precis har förstått
den . frihetliga socialismens inställning,
framgick ju bl. a. av den upplysning som
stalinistorganet Thiringer Volkszeitung, utkommande
i Tysklands östzon som ett språkrör för ryska
militärregeringen och dess tyska hejdukar,
någon gång i somras lämnade om syndikalisterna.
De omnämndes — till vägledning för tvekande
i de egna leden — tillsammans med
”Titosympatisörerna” och ”trotskisterna”, vad det nu
är för några. Syndikalisterna, så skrev alltså
Thäringer Volkszeitung, är den kommunistiska
arbetarrörelsens svurna fiender!
Signalementet är klart och tydligt — och
varken syndikalismen eller den frihetliga
socialismen i största allmänhet vill säkerligen
förneka att den är fiende till det slags
diktaturkommunism som odlas av Moskva. Men den är
inte antikommunistisk i den meningen att den
har några som helst kapitalistiska
klassprivilegier eller borgerliga fördomar att försvara
eller att konservera. Verklig kommunism ingår
möjligtvis som slutetapp, när den långa, svåra
och törnbeströdda vägen till socialismens frihet
är tillryggalagd. Men i dagens allvarliga
situation, med stalinisterna och högerdiktaturen
tävlande med ”radikala” medel om makten, kan
det vara värt att först och främst koncentrera
sig på försvaret av demokratins landvinningar,
utan vilka socialismen som samhällsform inte
kan existera. Att vara ”den kommunistiska
arbetarrörelsens svurna fiender” är bara identiskt
med att vilja bevara arbetarrörelsen för
ytterligare krossade illusioner, bevara den för ett
nederlag av arbetarrörelsens egna ideal. De idealen
är inte förverkligade av ”den kommunistiska
(stalinistiska) arbetarrörelsen”, tvärtom. Någon
enhetsfrontmytologi om ”arbetarklassens enhet”
kan inte heller längre maskera det stalinistiska
sveket. Men, som sagt, den antikommunism som
tredje styrkan och den frihetliga socialismen
representerar är i enlighet med deras egen
målsättning en demokratisk appell, inte någon
propaganda för demokratisk nedrustning! Den
samfällda reaktionen — folkdemokrati och
högerdiktatur — kan endast i ont uppsåt vilja
misstolka eller förfalska antikommunismen
buren av frihetliga ideal. Här är en varning på
sin plats.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
