Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aldrig mera diktatur. Av dr Max Nettlau. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemensamma hjältemodiga undergången av
så många socialister från alla riktningar
kom just efter den öppna splittringen, som
framkallades av den inre rivaliteten. De
stora strejkerna voro en skola till
samlandet av arbetarkrafterna, men icke ens dessa
förträffliga exempel på solidaritet bringade
de olika socialistiska riktningarna varandra
närmare, emedan varje riktning ständigt i
sitt innersta var övertygad om oriktigheten
av den andras taktik och idéer.
Därför måste snart all gemenskap
upphöra. Internationalen måste falla sönder.
Teoretisk och personlig polemik, socialistiskt
inbördeskrig i tal och skrift pågick ständigt
på grund av denna stämning bland de
arbetare som anslutit sig till de socialistiska
organisationerna. Och till sist kom det till
den nu fullständigt genomförda delningen.
Man är fullständigt avsöndrad från
varandra, man känner knappast varandra.
Detta tillstånd skapade dessvärre icke en
allmän förståelse av, att ingen enskild
riktning kan undantränga alla de andra, och att
man därför utan akuta strider lugnt måste
arbeta vid sidan av varandra, som
exempelvis de många religionerna och
nationaliteterna, vilka leva vid sidan av varandra i
lugn i de stora städerna som London och
Paris, New-York och Chicago. Nej, det
härskade blott lugn före stormen. Väl hade
Bakunin och James Guilleaume pläderat för
solidaritet på det ekonomiska området och
för ömsesidig aktning och tolerans för de
enskilda riktningarnas egenartade taktik
och idéer, när de sågo att Internationalen
hotades att sprängas sönder. Men man
lyssnade icke till deras maningar.
Partiväsendet skärptes när den socialdemokratiska
valtaktiken överallt skrapade samman
väljarmassor, liksom när fackföreningsrörelsen
grep så djupt bland arbetaremassorna.
Dessa jätteorganisationer måste sammanhållas
genom gemensamma aktioner och teoretiskt
ställningstagande och skiljas från alla de
rivaliserande riktningarna genom en
gemensamhetskänsla, som väl kunde ha ett högst
värdefullt innehåll, men som hörde till
samma grupper av intoleranta, osociala,
fanatiska känslor som religion och patriotism,
och icke till gruppen av toleranta,
solidariska, verkligt humana känslor som
altruism, ömsesidig aktning och verkligt
mänsklig samhörighet.
Häri ligger förklaringen till ett
icke-förhandenvarande av socialistisk
motståndskraft emot världskriget, och under den
största skärpning av alla dessa inre
splittringar och allas fiendskap met alla inträffade
den ryska marsrevolutionen 1917, en
händelse som nästan utan ansträngningar befriade
ett oerhört land, hälften av Europa och
hälften av Asien, från sina förtryckare och
gav fritt spelrum åt alla latenta och
sedan hundrade år av olika riktningar
revolutionärt påverkade krafter — gav dem fritt
spelrum över detta väldiga territorium med
alla sina, naturliga, hjälpkällor.
Detta enastående tillfälle träffade de
olika auktoritär-socialistiska riktningar i
deras invanda tillstånd av fullaste övertygelse
om sina egna idéers ofelbarhet och alla
andra idéers oriktighet, och dessa riktningar
började genast en kamp om diktaturen,
vilken den ena riktningen ville utöva i form
av parlamentarisk majoritet. Den blev
övertrumfad av den andra, den för en statskupp
icke tillbakaryggande bolsjevistiska, som
ville fördriva den parlamentariska
majoriteten, emedan den icke var deras egen, och
sätta sig själv i dennas ställe. Dess
bonapartistiska taktik lyckades, och dess i
november 1917 upprättade diktatur består
ännu, en lång tid, men ännu icke så lång
som diktaturen under de tvenne
Napoleonerna, vilken dock tog ett slut.
De icke-auktoritära socialisterna,
anarkister, anarkosyndikalister, kooperatörer,
tolstoianer etc. vunno några månaders
agitationsfrihet för att därefter bli förföljda
och förstummade. Kampen om makten för
egen del sysselsatte dem naturligtvis icke,
och många av dem hjälpte oegennyttigt
bolsjevikerna, vilka de trodde vara
revolutionära (1917—1918), att kräva eller att taga
sin andel av Rysslands rikedomar, för att
förverkliga sina idéer för sina anhängare,
vilket dock aldrig planmässigt försöktes. Det
förefaller som Gustav Landauers planer i
München vintern 1918—1919 om att från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
