Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Aldrig mera diktatur. Av dr Max Nettlau. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu återstår rester av densamma som den så
kallade katolska vetenskapen, den i
Nordamerika blomstrande protestantiska
”fundamentalismen” o. s. v. Men den egentliga
diktaturen är bruten. Mörkrets kult kan
icke längre fördunkla vetenskapens sol.
Så var och är diktaturen ett urgammalt
och tyvärr ständigt akut fenomen, som
ständigt skapar härsklystnad, utsugning och
okunnighet hos sina offer, och som, även
om den är besegrad eller åtminstone
tillbakaträngd på vetenskapens, de religiösa
föreställningarnas eller de religionsfria
världsåskådningarnas och i viss mån på den
konventionella moralens etc. områden, ännu är
allsmäktig på de politska, nationella och
dessvärre även på de sociala och
socialistiska områdena, hur mycket den frihetliga
riktningen än kämpar däremot.
Diktaturfrågan är dessvärre mera aktuell i dag än
någonsin.
II.
I stället för att liksom vetenskapen
befria sig från diktaturen har den
framväxande socialismen, med undantag för några
anarkistiska tänkare, genom alla sina porer
insugit densamma, utan att giva akt på dess
sanna väsen eller också i fullt medvetande
om dess väsen. Man måste därför, enligt
min övertygelse, gripa sig an med denna
fråga på ett långt allvarligare sätt än genom
de vanliga protesterna mot bolsjevismen och
fascismen.
Alla de olika riktningarna av socialismen,
som för den hungriga massan förkunnade
rätten till den jordiska lycka, vilken de rika
förbehållit sig, i stället för den himmelska
saligheten, och uppeldade massan till
erövrandet av sin rätt och organiserade den,
var ifrån början i alla sina företrädare
övertygad om sina fordringars och förslags
riktighet och allmängiltighet och erkände inga
minoriteter, lika litet som en religion
erkänner en opposition eller en icke troende: den
bekämpar dem, tvingar dem till omvändelse
eller söker att krossa dem. Likaså gäller
ännu för varje socialist hans socialistiska
riktning, hans parti, som det allena
bestående, allena existensberättigade, liksom för
den troende hans religion, för patrioten hans
fosterland. Han skulle tro sig förråda sitt
parti, vara sitt fädernesland otrogen, vara
sin tro ovärdig om han också blott erkände
något annat vid dess sida och icke ständigt
bekämpade det. ”Jag är herren din Gud
och du skall inga andra gudar hava jämte
mig” — detta bud i den mest nationalistiska,
den våldsammaste av alla böcker, det gamla
testamentet, inspirerar ännu i dag alla
socialister, även de mest frihetliga. Om denna
Gud är den socialistiska uppfattningens hos
S:t Simon eller Fourier, Marx eller
Blanqui, Bakunin eller Krapotkin, Kautsky eller
Lenin, så gäller det städse för den troende:
du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Och ständigt, svänger han profetens och
koranens gröna fana och är i de flesta fall
beredd att utbreda sin Allah med svärd och
eld. I varje fall har för honom alla
motstridande socialistiska riktningar endast ett
patologiskt intresse och antingen hoppas
han, att de skola omvända sig till hans egen
riktning eller betraktar han dem som
hopplösa, som skadliga hinder. Ty den
allmänna utbredningen av hans egen riktning är
för honom det högsta målet.
Så var förhållandet sedan hundrade
år och fick intill 1917 intet akut utbrott
emedan intills dess de socialistiska
krafterna aldrig företagit någon allmän resning,
icke ens under de revolutionära utbrottens
korta tid (1848, 1871, etc.) Resningar från
enskilda riktningar blevo aldrig så
grundligt kritiserade och framställda som
missgrepp, som när de erhöllo allvarligt stöd.
Rörde anarkisterna på sig någonstädes, så
satte sig Friedrich Engels genast ned och
skrev ”Anarkisterna i arbete” medan
andra fantiserade om ”kuppförsök” etc.
Junibarrikaderna 1848 voro en fruktansvärd
och hopplös defensivkamp mot armé och
bourgeoisi och lämnade kämparna och
offren ingen andhämtningspaus. Men också
den gången stodo många socialister
iakttagande vid sidan, medlande eller
förtvivlande, man sällade sig i alla fall icke till
barrikadkämparna. I Kommunen av 1871
fanns det en skarpt åtskilld minoritet och
majoritet, och katastrofen i maj med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:45:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/syndikal/2/0007.html
