Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsen i Baltikum. Av Viktor Brand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke med mindre. Under sådana vidriga
förhållanden måste arbetarna livnära sig
och de sina med agnbröd, en blandning av
korn och sådor.
Det var en gyllene tid för junkrarna.
Ofta blevo bönderna och arbetarna till
den grad utplundrade, att de voro
oförmögna till arbete. Fogdarnas piskor kunde
icke förmå massorna att lyfta sina händer
till slavarbete, då det icke gav dem bröd
till det dagliga uppehället. Vid flera gods
förekommo uppror, vilka dock med hjälp
av den ryska regeringens knektar dränktes
i strömmar av blod.
Vissa reformer genomfördes med tiden för
att länka de baltiska provinsernas
ekonomiska liv in på nya banor, och samtidigt
upphävdes livegenskapen. Bonden och
arbetaren blevo personligt fria, men
byjorden införlivades med junkrarnas
”oantastbara egendom”. Den ”frie” bonden och
arbetaren fick till en början icke lämna sin
by eller företaga sig något på egen hand
utan godsägarens tillåtelse. De hade blivit
”frie” män, utan att besitta något av frie
mäns rättigheter eller något av det
ekonomiska underlag, förutan vilket friheten blir
ett tomt ord.
Junkrarna behövde nu ej bondens
ersättning i form av dagsverken för den jord
han brukade, utan de fordrade
penningtribut. Möjligheterna att fortsätta
böndernas utsugning hade ej minskats.
Arrendena höjdes för varje år som gick. Följden
blev att böndernas ställning ej
förbättrades efter ”frigörelsen”, utan i många
avseenden försämrades. Det gavs varken
nattro eller helgdagsfrid, inga vilostunder,
ingen livsglädje.
Alla upptänkliga utskylder lades på
bönderna. Och med åren kommo de i ett allt
starkare beroende av junkrarnas
kreditkassor.
Förhållandena voro lika usla för
städernas arbetare. Arbetarna voro
oorganiserade. Junkrarna voro de härskande och
bestämmande i de baltiska provinserna såväl
ekonomiskt som politiskt. Alla ämbetsverk
och institutioner voro förbehållna adeln. Ja,
hela den väldiga apparat en stat äger, stod
i dess tjänst, och därför kunde denna klass
behålla sin makt oinskränkt fram till
revolutionen år 1917.
När 1905 års revolution kom, vilken även
sträckte sina verkningar till de baltiska
provinserna, stämde junkrarna ned tonen och
gingo med på tillfälliga eftergifter för
att lugna det upproriska folket. Men då
krigstillstånd proklamerades, förstod folket
vad som skulle ske. Det stod klart, att
varken de små eller stora despoterna ämnade
infria sina tidigare givna löften, men att
nya våldsåtgärder förbereddes. Då
samlade sig de förtryckta massorna, som de
många gånger fordom gjorde, och drog ut för
att hämnas. Från städerna strömmade
hämnande skaror ut över provinserna, och
i byarna slöto sig nya skaror till. De
rasande och förbittrade massorna drogo från
gods till gods, nedbrände och förstörde vad
århundradens utsugning samlat åt
förtryckarna. Ingen tänkte på följderna, på
farorna och straffen. Massorna frossade i
hämndkänslor, och den dunkelröda
natthimlen vittnade om att slavarna än en gång
rest sig för att bryta sina bojor, med vilka
de varit fjättrade i århundraden.
Men även denna gång blevo de upproriska
massorna undertryckta och ånyo tvingade
under junkrarnas ok. Ännu skulle några
år förrinna på tidens breda ström, innan
detta hatade system äntligen slogs i
spillror av revolutionens obevekliga kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
