Syndikalismen / Årg. 2(1927) / 7 (1926) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsen i Baltikum. Av Viktor Brand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kampen med det
beväpnade
borgerskapet och de
vita banditskarorna.
Dessa lyckades till
och med att störta
de baltiska
länderna i ett äventyrligt
krig med
Sovjet-Ryssland.

De baltiska revolutionernas minnesmärken.

Under dessa
vidriga forhållanden
voro
organisationernas verksamhet
så gott som
lamslagen. Arbetarna
skulle hållas nere
i såväl ekonomiskt
som politiskt
hänseende, enär det
bäst gagnade den
nya härskarklassen
i de baltiska
länderna; denna klass,
som skrudat sig i de
demokratiska
färgerna och inskrivit ”friheten” i den nya
statsförfattningen. Vilken humbug, vilket
gement bedrägeri gent emot de förtryckta
massorna var icke detta politikernas
schackrande med demokrati och frihet!

I Estland fanns det vid revolutionens
utbrott icke någon egentlig arbetarrörelse, om
man bortser ifrån några enstaka
fackföreningar och hemliga socialistiska och
anarkistiska propagandaklubbar, som till största
delen hade förlagt sin verksamhet bland
matroserna och soldaterna. Arbetarna i
gemen hade icke större kännedom till den
moderna arbetarrörelsen, men trots detta
fingo de fackliga organisationerna efter
deras bildande stor anslutning, och mot slutet
av 1919 hade rörelsen nått en väldig
omfattning. Under kort tid bildades hundratals
föreningar och arbetarna förbättrade i
avsevärd grad sina löne- och
arbetsförhållanden.

Den 31 augusti 1919 sammanträdde den
första fackföreningskongressen i Estland,
vilken var besökt av 412 representanter,
som företrädde en revolutionär åskådning,
förutom 30 ombud tillhörande den
socialdemokratiska riktningen. En av
kongressens första åtgärder var att antaga en
resolution, vari regeringen uppfordrades att
avsluta kriget med sovjet och inleda
fredsförhandlingar med regeringen i Moskwa.
Men regeringen, i vilken även fyra
socialdemokrater voro medlemmar, gav nu den
politiska polisen order att upplösa
kongressen med militär samt låta häkta 102 av
ombuden. De häktade skickades direkt till
fronten, och 26 av dem blevo arkebuserade
vid framkomsten till ryska gränsen. Den
socialdemokratiske inrikesministern A.
Hellah har icke kunnat fritaga sig från
medansvaret till detta skändliga dåd, och det mest
beklagliga i denna reaktionära handling är,
att den socialdemokratiska arbetarrörelsen
aldrig fördömt eller tagit avstånd från den.

Genom regeringens och myndigheternas
ingripande i den fackliga rörelsens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>