Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur fascismen segrade i Italien. Av Armando Borghi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jande sätt: ”En inkräktande och
förtryckande kontroll, gjord för att döda det privata
initiativet och tvinga fabrikanterna att
Överlämna fabrikerna till arbetarna”. Det är
Pietro G-oreoloni som skrivit detta i sin bok
om faseismen till vilken Mussolini skrivit
ett förord. • Men man kan inte ge historien
ricinolja. Mussolini själv kommenterade
fa-briksockupationen på följande sätt i sin
tidning den 28 september 1920:
”Vad som inträffat i Italien under den
nu tilländalupna september månad har varit
en revolution eller, om man vill vara mera
exakt, en del av den revolution som vi
började i maj 1916. Företeelser, mer eller
mindre av 1848 års typ, ha enligt de
romantiska klagolåtarna från vissa efterblivna
fattats. Vi ha icke haft gatustrider,
barrikader och hela den insurrektionella
balettkonsten .. . Trots detta har en revolution
genomförts, och man kan tillägga — en stor
revolution. Ett under flera sekler
förhär-skande juridiskt’ förhållande har nedbmtits.
Giolotti har : haft rätt ur polissynpunkt.
Skulle man kunnat förhindra ockupationen?
Måhända. Men när ockupationen en gång
var genomförd under 24 på varandra
följande timmar, var det en omöjlighet. Varje
dag av ockupationen gjorde det allt svårare
att med militärmakt utdriva do i fabrikerna
inneslutna arbetarna. Den skada som
åstadkommits genom regeringens svaghet har
visserligen varit allvarlig, men vem kan
påstå att den starka handens politk icke hade
framkallat en ’ofantligt mycket farligare
brand ?”
Vi finna, att vi här ha att göra med en
annan Mussolini än den som i mars månad
offentligen prisade arbetarnas ockupation i
Dalmine. Kameleonten har en ny färg. Men
man känner, att den slutgiltiga färgen
ännu icke är definitivt funnen. Mannen
befinner sig ännu under en
omfärgningspro-eess. Han är försiktig. Han gör en
reverens för G-iolotti, som icke vågade ingri’
pa mot arbetarna. Och han själv har
heller icke haft mod att med eina fascistiska
skaror uppträda bestämt mot arbetarna. De
enskilda fascistiska mordbrännare, som
uppträdde under ockupationen, höra väl till den
fascistiska utrustningen, men fascismen och
Mussolini vågar ännu icke offentligt
avpuppa sig som ett mot arbetarna speeiellt.
inriktat mordbrännarband. Mussolinis egen
tidning låtsade sig vara mycket förbittrad
på ockupationens sjätte dag över ett rykte
om att fascisterna tänkte angripa några
ockuperade fabriker.
Men när ockupationen var avslutad tack
vare socialdemokraternas och reformisteraas
feghet och förräderi, kände man att
ställningen blev en annan. Ett par borgerliga
skribenter förtjäna att citeras. Advokat
Ce-sarc Degliocchi skriver (i sin bok ”Ce que
je pansais du fascisme lorspque j’etais
ea-tolique populaire”): ”Fabriksoekupationen
betecknar icke blott de revolutionära
möjligheternas gräns, och återlämnandet av
fabrikerna nedgången i arbetarnas kamp, men
de härskande klasserna ha själva förstått
detta arbetaremassornas nederlag och
intuitivt fattat den förbättring som inträtt i
situationen.”
Giuseppe Falco och Mario Missiroli
hävdar båda på samma sätt att fascismens
egentliga maktbegynnelse sammanfaller med
arbetarnas nederlag. Den senare skriver:
”När kom fascismen? Efter sprängningen
i Liv oma, när det socialistiska partiet och
C. G. T, (don reformistiska
landsorganisationen) skakades av inre kris och
sprängning, och när arbetaremassorna började sin
tillbaka marsch.”
När fabriksoekupationen icke fördes till
sin logiska slutpunkt, icke utvecklades till
en social revolution, så som syndikalister och
anarkister ville, men slutade med en
kompromiss, som var ett nederlag, då började
arbetarerörelsens nedgångsperiod och
förfall. Då började fascismen visa sin sanna
karaktär, Asgamarna samlades kring åteln.
Men då fanns det ingenting att rädda, ty
det fanns ingen fara längre.
IT.
Piero Gobetti, den olycklige unge
mannen som, förföljd och misshandlad av
fascisterna, flydde till Paris, där han dog vid
sin ankomst till följd av den misshandel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
