Syndikalismen / Årg. 2(1927) / 50 (1926) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur fascismen segrade i Italien. Av Armando Borghi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ifrån proletariatets sida, som enligt
fascis-ternas framställning skulle förklara och
försvara flera års massakrer och terror mot
proletariatet och förstörande av allt som
tillhörde dess rörelser? Det faktum att
kampen förlädes till fabrikerna och icke till
gatorna och att den blev en strid för
produktionens upprätthållande gav rörelsen en
helt ny karaktär, ett nytt socialt värde och
bidrog att giva striden, ett mindre våldsamt
utseende.

I Livorna avslutades arbetet på ett
större ångfartyg och den store musikern
Mas-cagni höjde bland arbetarna på Orlandofa^
briken sitt glas för det fria arbetet.
Händelser av rörande godhet utspolades. På
den stora Fiatfabriken i Turin ertappades
trenne okända, trenne spioner, trenne
fascis-ter nattetid med att sätta eld på fabriken.
De blevo fast iagn a, förhörda, dömda. Man
förkunnade det straff, som beslutats av
fa-briksk om mitten. Fångarna föres fram till
de stora ugnarna. De äro dödsbleka och
darra av frosskakningar. Man ger dem
arbetsdräkter. Är det avrättningskostymen?
Kagot avtäckes i fonden. Är det galgarna?
Då är det slut? Nej, en stor transparang
glider fram i fabrikens mitt. Och på denna
transparang läser man: Arbetet adlar man~
nen. Detta är straffet. Mordbrännarna äro
dömda att arbeta åtta timmar bland
arbetarna. Sedan ha de lov att vända tillbaka
hem och berätta för sina barn om
grymheten hos dessa rövare, som kalla sig
syndika-lister och anarkister.

Mussolini täpper titt Vesuvius. Han tål inga “revolutionära utbrott“.

Men en gå omfattande och revolutionär
rörelse kunde naturligtvis icke avlöpa
fullständigt utan tragiska händelser. I Turin
dödade en ingenjör tvenne arbetare, som
hade vakthållning vid flabriken
Cappaiami-anto. Annn tvenne personer dödades i
Kamma stad. Man Överraskade tvenne
mord-brännare, Sumula och Sonzini, tog dem på
bar gärning, och denna gång föllo de offer
för arbetarnas kulor.

Hur många gånger ha icke fascisterna
använt dessa tvenne döda för/ att inför den
allmänna opinionen rättfärdiga sina
hundratals och åter hundratals? mord? Detta fall
var dock det enda man känner från
fabriks-oekupationens tid.

Men för att ställa brott och brott i sin
rätta dager skola vi blott citera greve Sforza
som den 26 juni 1924 yttrade följande i
senaten: ”Minnet av Sumula och Sonzini
kommer en ännu att rysa, men staten ingrep
och de skyldiga ha fått vandra i fängelse.
Men dåden mot deputeradena Misuri,
Amen-dola, Fomi, Rosetti, Gonzales ha blivit

o straffade. Gå och sök i
konseljpresidentens (Mussolinis) eget organ och ni skola
där finna ursäkter för gärningsmännen och
hotelser mot offren. Men om någon av
gärningsmännen tillfälligtvis s.alle blivit
arresterad har man genom amnesti försatt dem i
frihet.”

Mot slutet av september vär striden slut
tack vare socialdemokraternas och
reformis-ternas undfallenhet. Regeringen och
förhållandena tvingade arbetsköparna och
arbetarna att stanna vid en kompromiss som
införde arbetarekon troll inom industrien. De
fascistiska historieskrivarna ha panna att
beträffande denna kontroll vttra sig på föl-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>