Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsumtion och kapitalbildning. Av John Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som härav uppstår, sätter antingen de
dit-tillsvarande producenterna i stånd att
utvidga sina fabriker eller också stimulera
den nya företagare till att etablera sig
inom branschen. Skulle kapital saknas för
dessa senare, så blir prisökningen
permanent och förbrukningen av varan inställer
sig på en lägre nivå på grund av det högre
priset. Möjligheten för fabrikanterna att i
detta fall taga för sig efter behag, har till
följd, att företagarna inhösta enorma
vinster, och att det alltså kommer att äga
rum en sådan kapitalanhopning på ett
fåtal händer, som enligt borgerlig
uppfattning lär vara den enda riktiga
kapital-bildningsmetoden. När därför
kapitalisterna söka motivera sina
lönenedpressnings-försök därmed, att kapitalbildningen skulle
hindras, ora arbetarna få löner, som tillåta
dem att öka sin konsumtion, så är detta en
ohållbar advokatyr. Ty huru skulle det väl
kunna vara möjligt för det egendomslösa
proletariatet att erhålla en penninglön nog
hög for ntt omöjliggöra kapitalbildningen?
Antagandet strider först och främst mot
lagen om tillgång och efterfrågan, vilken
genom prisfördyring sörjer för att
konsumtionen antingen inskränkes eller också att
produktionsmedlen ökas i motsvarande mån.
Påståendet strider också mot all vår
erfarenhet om det intima samband, som råder
mellan, driftskostnader (sådana som äro
beroende av tekniska och organisatoriska
faktorer) — löner — priser — och
omsättning. Vill man göra sig en föreställning
om, i vilket inbördes sammanhang dessa
faktorer stå till varandra i ett
privatkapi-talistiskt system, så kan man studera den
tyska cykelindustriens utveckling under den
senare tiden.
Åren 1924—25 var för denna industri ett
rekordår. Tysklands cykelproduktion var
detta år dubbelt så stor som före kriget (2
milj. st.). Det mesta av denna produktion
förbrukades inom landet. Att detta var
möjligt berodde i första hand därpå, att
de tyska cykelpriscrna faktiskt reducerats
så kraftigt sedan 1913, att det blivit
möjligt för envar att köpa en cykel. De
billigaste cyklarna knnde nämligen våren 1926
köpas i Berlin för 50 mark och de dyraste
för 120 å 130 mark. Det var ungefär
för-krigspriser. Men om man tager med i
räkningen att penningen nu har en långt
mindre köpkraft än 1913 och att alla andra
priser ökats till det dubbla i jämförelse med
den tiden, så ha eykelprisema faktiskt
undergått en avsevärd reduktion.
Prissänkningen har möjliggjorts genom
rationalisering av tillverkningsmetoderna. Intressant
är att i detta sammanhang konstatera, att
Tysklands cykelexport ökats med icke
mindre än 30—40 proc. sedan tiden före kriget.
Denna ökning är så mycket
anmärkningsvärdare, som exportvärdet för hela
Tysklands vidkommande sjunkit med cirka 20
proc. sedan 1913. Cykelindustriens egna
representanter anse, att det är den tyska
in-landsmarknadens stärkande, som
möjliggjort exportökningen, nämligen på så sätt,,
att dep stora avsättningen inom landet
skapat förutsättningår för en massproduktion
med billigare tillverkningskostnader. Denna,
har så i sin tur möjliggjort en
framgångsrikare konkurrens på de utländska
marknaderna.
Att den tyska cykelindustrien trots de
billigare priserna, inte förlorat något på sin
verksamhet, kan mari se av de årsresultat,,
som offentliggjordes för 1925 av några
företag inom densamma. Åtta å tio procents
utdelning var det vanliga. Och då har man
ändock gjort betydande avskrivningar på
det att vinsten inte måtte komma allt för
mycket till synes.
De här nämnda boksluten gällde pr
30-sept. 1925. Strax därpå blev det
emellertid kris även inom cykelindustrien. Liksom
lönestegringen på sin tid föranledde
uppsving, så gåvo vid krisutbrottet, hösten
1925, lönereduceringarna för
arbetaremassorna upphov till förluster • och
driftsinskränkningar för cykelindustrien.
Cykelaffärerna ha sin gäsong till i mitten eller
slutet av sept., beroende på vädret, men hös*
ten 1925 avstannade affärerna i Berlin
redan i mitten av augusti. Det var
budskapet om de begynnande fallisemangen inom
industrien, de hotande livsmedelstullaroa
och arbetsgivarnas försök’ att pressa ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
