Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsumtion och kapitalbildning. Av John Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lönerna, som gå vo anledning härtill. Sedan
arbetslösheten började tilltaga på allvar
blev det totalt stopp i alla affärer.
Här skall också anföras ett annat laro^
rikt exempel på vilka förödande
verkningar, som massornas minskade köpkraft
haft på en sådan industri som den tyska
cykelfabrikationen. En av de större tyska
cykel verkstäder na tillverkade i juli 1925
med 1,300 man 1,280 cyklar pr dag. T
december samma år, sedan inskränkningarna
börjat, nådde man med 510 man icke mera
än 300 cyklar pr dag. I juli fabricerades
alltså ungefär en cykel pr dag och
arbetare men i deeember var resultatet knappi
3 cyklar på 5 arbetsdagar. Med ett och
samma lönekonto och med högre allmänna
omkostnader hade alltså driftsresultatet
försämrats med gott och väl 40 proc.
Mindre omsättning betyder alltså högre
lö-neomkostnader utan produktivt resultat.
Kan man månne inte påstå, att detta är en
allmän regel, som gäller för hela industrien?
Men om nu så är förhållandet, då är det
väl ett grovt misstag att tro, att
lönesänkningar och minskad förbrukning äro medel,
med vars hjälp man kan komma ur
arbets-löshetskriserna.
De många privata företagarnas
oförmåga att överblicka och bedöma marknadens
möjligheter blir orsaken till en långt
allvarligare kapitalförstöring än vad
allmänheten anar. Ett slående exempel härpå är
den tyska industriens enorma utvidgning
under inflationsåren. Denna utvidgning
hade ingenting med legitim behovs täckning
eller förnuftig kapitalplacering att göra.
Det var spekulanternas strävan att omsätta
sina ”sparade” medel i realsäkerheter, som
gav produktionen en skev och felaktig
inriktning. Man byggde till de gamla
fabrikerna och startade nya utan annat skäl än
hoppet om att få en värdebeständigare
placering för sina marktillgångar, än vad
bankerna erbjödo. J,Det var en förtvivlad
spekulation i ett tvångsläge, varur man icke
kan draga några generaliserande slutsatser
med hänsyn till det kapitalistiska sysstemets
lämplighet”, förklarar dettas anhängare.
Men se vi icke dagligen bevis på, att våra
företagare åter och åter göra sig skyldiga
till samma felbedömning av läget, fast
följderna inte märkas så tydligt som efter
inflationens grund erperiod $ Och huru
många överflödiga företag ha vi inte sett startas
även under normala tider, företag som
saknat varje existensberättigande och som
därför betytt ren kapitalförstöring?
Den kris, som i vintras skakade Tysklands
näringsliv och som alltjämt råder, är ett
upprepande i förstorad skala av en
företeelse, organiskt förbunden med det
kapitalistiska systemet. Den livliga
företagsamheten under inflationen med dess
överflöd på. arbetstillfällen var i grund och
botten inte mera osund än vilken annan
högkonjunktur som helst, som framkallats av
öv er spekulation.
Tnflationskonjunkturen gav massorna
överflöd av arbete men endast en obetydlighet
av livets nödtorft, och stort mera få de inte
heller under de vanliga högkonjunkturerna.
När det går upp för spekulanterna, att det
inte lönar sig att bygga nva fabriker för
att producera varor åt ett folk, som iir
tvunget att inskränka sin konsumtion till det
minsta möjliga, så inträder krisen.
Nyanläggningarna stoppas. I tur och ordning
drages så industri efter industri med i
driftsinställelserna. Den tyska inf 1
ationskri-sen hade samma typiska förlopp. Det var
bara omfattningen, som här blev ofantligt
mycket större än vanligt.
Att krisen beror på ett organisationsfel
hos det kapitalistiska systemet och på
ingenting annat bovisas av det faktum, att
Tyskland, liksom världen i övrigt, just varit
i tillfälle att inhösta en rckordskörd
samma höst som den stora krisen bröt ut. Det
fanns alltså ingen materiell anledning for
en sådan svält och ett sådant elände, som
Tysklands arbetare fingo uthärda under
vintern 1925—26. En omorganisation av
samhället på basis av allas likaberättigande till
produktionsmedlen är alltså en of
rånkorn-lig nödvändighet, om arbetaremassorna
skola knuna vinna den trygghet Cör sin
existens, som de fullständigt sakna under det
kapitalistiska systemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
