Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militarism och socialism. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kratien på en internationell kongress accep
terade generalstrejken, så skulle den
omedelbart komma att bli ett politiskt dött parti”.
Med ”politiskt dött parti” menade man, att
det icke skulle med framgång kunna deltaga
i valen, och i statens parlamentariska arbete.
Och så tog man hellre risken av ett krig än
risken av att bli utestängd ur parlamentet.
Man bröt hellre den internationella
solidariteten med det internationella proletariatet
än man bröt solidariteten med det egna
landets borgare.
En statsbejakande ståndpunkt kan icke
förenas med en antinationell politik, som
skulle kunna leda till statens utplånande.
Deltagandet i det nationella parlamentets
arbete måste därför utesluta en antinationell,
d. v. s. verkligt internationalistisk
antimilitarism.
Med parlamentarismen börjar
anpassningen till det borgerliga samhället. När
socialdemokratien började eftersträva
regeringsmakten, måste den också göra sig
re-geringsfähig. Den måste ikläda sig
ansvaret för samhället, d. v. s. det bestående, det
kapitalistiska samhället. Därtill hör
upprätthållandet av den nationella
suveräniteten. För upprätthållandet av den nationella
^suveräniteten kräves det försvar. För
försvaret kräves det rust-ningsanslag. Så
drives man att acceptera militarismen.
Rustningarna, vilkas materiella uttryck är
mi-litarismen, leder Lill kapprustningar.
Kapprustningarna leda i sin ordning till krig.
Allt detta hänger samman som länkar i en
kedja. Man börjar med att bejaka staten.
Så ledes man därifrån att bejaka försvaret,
militarismen, kapprustningarna och kriget.
Socialdemokratiens statsbejakande
parlamentarism ledde till nationalism och
militarism, vilka kulminerade i världskrigets
utbrott 1914.
Yåra egna socialdemokrater äro
försvars-vänner troligen icke så mycket av patriotism
som av taktiska hänysn. De måste komma i
besittning av makten, bli regerande parti här
i landet, så som de redan varit det två
gånger. Men hur skulle väl socialdemokraterna
åter kunna nå taburetterna, om de
förklarade: vi vilja intet försvar av fosterlandet, ty
vi äro icke fosterländska nationalister utan
ofosterländska internationalister? De skulle
då icke befinnas vara värdiga! Därför
anpassar socialdemokratien sig, här som
överallt, och säger exempelvis med Per Albin
Hansson: ”Det är vår plikt att försvara
fosterlandet!” D. v. s. det är den egendomslöse
arbetarens plikt- att försvara Wallenbergs
mi joner och luf t jä ms jobbarnas stulna
rikedomar. Så blir socialdemokratien härigenom
regeringsfähig och kommer på
taburetterna. Och när den kommit på taburetterna
ropar den till arbetarna: ”Hur kunna ni
påstå att ni inte ha något att försvara?
Är det icke arbetarna som ha
regeringsmakten? Är det ingenting att försvara?”
På detta sät! leder deltagandet i del
parlamentariska arbetet till försvar och
mili-tarism. Det som skulle leda arbetarna från
krig, leder dem till krig.
Historien om den internationella
socialdemokratiens ställning till krig och
militar-ism är en historia full av inro motsägelser,
en kamp mellan socialismens ursprungliga
idealism och strävan till internationell
förbrödring å ena sidan och de statsbejakande
socialistiska partiernas ”ansvar inför
samhället/’ (det borgerliga) å andra *idan. När den
internationella pariscrkongressen år 1900
fastslog det som en. plikt for alla socialistiska
representanter i parlamentena att rösta mot
varje anslag till militarism, sii var detta ett
av idealism förestavat beslut, som dock icke
kunde förhindra socialdemokratiens faktiska
anslutning till nationalism, försvarsvillighet
och militarism. Världskriget blev resultatet.
Man inbillade arbetarna, att freden skulle
tryggas genom att socialdemokratiska
representanter blevo invalda i parlamenten. Här
skulle de tala fredens sak. När 1914 kom
talade de för kriget och glömde freden.
.. Vi Jämna icke fäderneslandet i sticket i
farans ögonblick .. . Nu stå vi inför
krigets ofrånkomliga faktum. I dag gäller det
icke för eller emot kriget, utan frågan om
de för landets försvar erforderliga medlen”,
ropade Haase den 4 augusti 1914. Och i de
olika, krigsländernas parlament kom ekot
från socialdemokraternas läppar.
Fosterlandet skulle a priori försvaras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
