Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Militarism och socialism. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där faran för freden hlir allt större, där de
militära rustningarna i alla länder växa i
omfattning och där de internationella kon
fliktstoffen bli allt flera och kriget allt
oundgängligare. En fortsättning av den
socialdemokratiska rustningspolitiken i de
olika länderna skall åter en gång leda
arbetarekassen till slaktbänken, så som den ledde
den dit 1914.
Vi se a andra sidan hur de krafter inom
arbetareklassen, som arbeta för fredens
bevarande och krigets förhindrande, motverkas
av en annan socialistisk riktning, den
bolsje-vikiska, vars militarism icke blott skall
vara ett värn mot kontrarevolutionära
angrepp, men även ett redskap till nya krig,
ur vilka man så hoppas, att den
internationella revolutionen skall uppstå.
Samma politiska betoning, som leder
socialdemokratien att. via militarism och
rustningar bli en krigsbefrämjande faktor, leder
bolsjevismen att bli nya krigs tillskvndare.
Båda anknyta de sin verksamhet till staten,
och loekas genom denna på var sina vägar
att bli krigsbefrämjande. Syndikalismen be
jakar däremot icke staten, men förnekar den,
vill tillintetgöra den och kan därför icke
lockas på avvägar genom den frestelse, som
ligger i innehavet av statsmakten.
Staten har våldet till ursprung, har vål-
det till funktion och har våldet till syfte.
Staten har i alla tider varit ett medel till
plundring; den är det fortfarande i dag. Ty
krig är plundring, och kriget är en av dess
uppgifter. Staten måste avskaffas och
förstöras för att det skall kunna råda fred.
Syndikalismens ståndpunkt är därför också,
kamp mot staten.
Syndikalismens så att säga preventiva
verksamhet för förhindrandet av
krigsutbrott, när trots allt militarismen och staten
finns, är klasskampen i sin yttersta potens:
bojkott mot tillverkningen av krigsredskap,
generalstrejk, mobiliseringssfcrejk, i värsta
fall uppror mot de regeringar, som
organisera kriget, vare sig de äro borgerliga eller
något annat. Hellre några smärre offer i
en revolutionär kamp ior fredens bevarande
än att i ett nytt världskrig offra ett tiotal
nya miljoner av arbetareklassens bästa söner.
Denna metod har icke plats för dagtingan
med klassfienderna, långt mindre för
samverkan med dem. Den har i sin
konsekventa internationalism icke plats för
militaristiska avvikelser. Den skall heller icke falla
för frestelsen att efter en segerrik revolution
upprätta en ny militarism. Den står
naturligtvis icke främmande för nödvändigheten
av att försvara revolutionen, men den
förkastar militarismen, deri auktoritärt
organiserade hären och sätter i dess
ställe folkets beväpning
och försvarets förankring
i de ekonomiska
kamporganisationerna, där det
kommer att stå under
arbetareklassens direkta
kontroll och ledning. En
ny auktoritär och
kada-verdiscip liner ad mi 1 i t
aris-tisk organisation skulle
blott leda till
maktusur-pation från en eller
annan kraftfull militärchef
och därmed revolutionens
död, som när den franska
revolutionen omvandlades
i napoleonsk imperialism;
eller skulle (Jen leda till
en kliekdiktatur, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
