Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den fascistiska syndikalismen. Av Giovanni Marinelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Meit medan bolsjevismens ideologi är
klasskampens och internationalismens, så är
fascismens ideologi nationalistisk och
klass-samverkande. Den ryska revolutionen har
sökt avskaffa borgarklassen och strävar
fortfarande efter dess fullständiga
tillintetgörande; den fascistiska "revolutionen’’
strävar icke efter klassernas avskaffande,
men efter ett sammansmältande av deras
intressen inom nationen. Nationen skall vara
den högre enhet, i vilken klasserna skola
uppgå som samverkande faktorer och inför
vilken ägandet liksom arbetet skall göras
till en plikt i stället för en rättighet. För
detta ändamål tänker man sig att ställa
såväl kapital som arbete under
partidiktatu-rens förmynderskap för att med politiska
maktmedel förhindra deras skilda intressen
att taga sig uttryck i klasskamp. Detta
teoretiskt; i praktiken är det blott
arbetareparten som blir lidande medan kapitalet
befinner sig i högönsklig välmåga och
åtnjuter all den frihet det kan Önska.
För varje iakttagare är det genast
påfallande, att den fascistiska ”syndikalismen”
i ett vitalt avseende är väsenolik den
revolutionära syndikalismen. Den senare är
statsfientlig, medan fascismen är
statsbejakande. Den revolutionära syndikalismen
vill människornas befrielse från allt
herravälde och betraktar för den skull statens
tillintetgörande som en ovillkorlig
förutsättning för frihetens förverkligande; fascismen
bryr sig icke om arbetarnas frihet,” men
om nationens styrka och välmåga, och vill
för detta syfte trälbinda folket under
staten. Men varför då fascistisk
”syndikalism”? Jo, förklaras det, fascismen vill
liksom syndikalismen bygga samhället på
sammanslutningar efter de ekonomiska
livsfunktionernas linjer. När den fascistiska
fackföreningslagen av 1926 förelädes
kammaren medföljde en utförlig motivering, i
vilken det betonades, att organisationen av
grupper och kategorier eller korporationer
är en ofrånkomlig nödvändighet för det
* Fascismens ställning till friheten karakteriseras
av Miissoliuis yttranile: ”Friheten är ett stinkande
kadaver." Man finner genast en viss likhet med
Lenins: ”Friheten är en borgerlig fördoni.’’
moderna samhället. Det är mot
konstituerandet av den ”korporativa staten” som
fascismen föreger sig sträva, en stat
uppbyggd på korporationer, på
grupporganisationer, på syndikat. Och den förmenar
sig att med den i år införda ”arbetslagen”
ha lagt grunden därtill. Liksom
syndika-lismen vill, säger man, fascismen överlåta
den ekonomiska samhällsverksamheten åt
syndikat eller korporationer, fast
naturligtvis med annan karaktär än den
revolutionära syndikalismens.
Enligt den fascistiska fackföreningslagen
medgivas visserligen teoretiskt fria, icke
fascistiska syndikat, men de kunna icke
uträtta någonting. Alla verkligt
revolutionära syndikat kunna till nöd existera på
fa scistern as nåd, men de kunna icke föra
lönerörelser, de kunna icke sluta avtal, de
kunna icke föra kamp. Över huvud taget ha
de inga rättigheter; de stå utanför staten.
De få finna sig i att underkasta sig de
avtalsbestämmelser, som de fascistiska,
syndikaten sluta med arbetsköparna.
Som ett led i sin strävan att skapa en
”korporativ stat” söker fascismen att
organisera arbetarna i fascistiska
fackorganisationer. Tillintetgörandet av de fria
organisationerna och terrorn mot dess
medlemmar och funktionärer är den ena sidan av
detta strävande. De gamla
organisationerna måste undanskaffas för att de fascistiska
skola kunna utvecklas. Likväl går det
er-barmligt sakta med ”utvecklingen”.
En fackförening skall vara ”erkänd” av
de fascistiska myndigheterna for att vara
giltig, men för att kunna bli erkänd
fordras det, att syndikatets (fackföreningens)
styrelse skall ha gett prov på ”säker
nationell övertygelse”. Det är således icke
möjligt för socialistiska arbetare att operera
under camouflage. En socialist och
internationalist kan naturligtvis icke tolereras i
en styrelse. Så snart en sådan
sammanslutning med nationellt sinnelag omfattar en
tiondedel av arbetarna på en viss plats och
inom ett visst arbetsområde (ett
medlemsantal som ofta, kanske oftast förvärvats
genom hot och terror) blir den ”erkänd”,
om den för övrigt fyller de uppställda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
