Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den fascistiska syndikalismen. Av Giovanni Marinelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste innebära en betydande nedskärning’
av kapitalets makt. Man ser hur
fascismen anstränger sig för att skapa de
arbetets ”korporationer”, som skola bli
grundvalen for det framtida samhället, hur den
talar om den ”fascistiska syndikalismen”,
men hur den samtidigt bränner arbetarnas
Folkets hus, hur den förföljer arbetarnas
egna organisationer och uppträder som
kapitalismens trogne tjänare. Man kan icke
bli annat än förbryllad inför alla dessa
olikartade manifestationer, motstridande
och motsägande företeelser.
Man kan icke finna någon annan
förklaring, än att fascismen är en rörelse, som
lider av en obotlig inre dualism. I dess
bröst bo tvenne själar, som icke kunna
sammansmältas och som gör det svårt för oss
att förstå den tvetalan som föres i ord och
gärning.
Betraktar man emellertid den fascistiska
rörelsen, dess ursprung och dess utveckling,
så blir förhållandet begripligare. K öre! sens
kärna bestod till en begynnelse av en grupp
människor, samlade kring Mussolini, som i
likhet med denne varit eller gjorde anspråk
på att ännu vara revolutionära socialister^
och till och med syndikalister. Så är
exempelvis chefen för den fascistiska
fackföreningsrörelsen, Kossini, en före detta
revolutionär syndikalist. Den begvnnnande
fascistiska rörelsen var otvivelaktigt till en
början revolutionär och socialistisk. Den
applåderade med Mussolini i spetsen
metallarbetarnas fabri ksockupation 1920.
Dessa sociala kondottierer drevos emellertid
småningom över i armarna på reaktionen,
blevo reaktionens verktyg, utan att den
från begynnelsen kvarstående kärnan dock
helt avsvor sig sina socialrevolutionära ideal.
De ville, eller åtminstone p åsto do sig vilja,
genomföra en genomgripande
samhällsom-daning, men efter sina speciella metoder.
Denna i viss mening socialrevolutionära
falang kvarstår ännu inom fascismen och är
där verksam framför allt inom den
fascistiska fackorganisationen.
Men efterhand som den fascistiska
rörelsen växte fram till genomförandet av
marschen mot Rom år 1923, genomförandet av
statskuppen samt ännu mera under dess
därefter fortsatta verksamhet, anslöto sig
allt större skaror rena reaktionärer, vilka
genom fascismen framför allt ville driva
klasskamp mot det socialistiska
proletariatet.
Fascismen har på detta sätt kommit att
bestå av i viss mån heterogena element med
grund väsentligt skilda idéer och intressen,
och det är dessa stridande element, som, när
de tala med var sin tunga, ge så starkt
skilda uttryck för fascismens innehåll. Man
talar ju också om en ”vänsterriktning” och
en ”hoger rik t ning”, vilka otvivelaktigt en
gång komma att allvarligt bekämpa
varandra. De dra var åt sitt håll, även om de
icke äro varandras konträra motsättningar,
och förr eller senare ställes fascismen intor
alternativet, att antingen kasta sig helt i
armarna på kapitalismen eller också lämna
arbetarna frihet att upptaga sin egen
klasskamp mot utsuga re dömet.
Ilur ser då den ”socialism” eller
”syndikalism” ut, som en riktning inom fascismen
ger sig ut för att vilja förverkliga?
Beträffande fascismens yttre
framträdande är likheten med bolsjevismen påfallande.
"Liksom hos bolsjevismen är också hos
fascismen den politiska maktens erövrande och
användande den främsta faktorn till
sarn-hällsomdaningen. Båda hysa de ett
suveränt förakt för den politiska demokratien,
för parlamentarismen, för de ”kväkande
grodorna i träsket” (riksdagen), och på
samma satt förlita de sig båda på statens
makt och inflytande för genomförandet av
samhallsomdaningen. Båda ha de format
om staten efter sitt sinne; båda ha de
infört en partidiktatur, men ingendera synes
med den politiska makten kunna helt
behärska kapitalismen. Man vill göra
gällande, att bolsjevismens praxis är mera
demokratisk inom det härskande partiet, än
fascismens, som skulle vara helt hierarkisk. Vi
tro, att denna skillnad är mera skenbar an
verklig. I det ena som det andra fallet är
det den översta toppen som är härskande
och avgörande, partimassan, som är den
lydande, folkmassan som är den förslavade
och till träldom dömda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
