Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den fascistiska syndikalismen. Av Giovanni Marinelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som vi givit magistraten fullmakt att
fastställa priserna på varorna". Och då
arbetet just betraktas som en handelsvara, så
blir den med arbetet sammanfogade
människan också en vara, som genom staten
försäljes till kapitalet. Det är den gamla
livegenskapen, slaveriet och träldomen i nya
former.
I den fascistiska staten möta vi en
särpräglad satsform; det är den absolut
suveräna staten, polisstaten i sin yttersta
maktfullkomlighet, inom vilken ingen verksamhet
eller sammanslutning tolereras, som
motverkar staten eller eftersträvar någon frihet åt
människorna utanför eller i strid med den
nationella statens verkliga eller förmenta
intresse. ”Ingenting utanför eller mot
staten, allt för och i staten” — så har
Mussolini en gång formulerat den fascistiska
stats-maximen. Därav följer också, att ingen
organisation kan sluta förbund med någon
motsvarande sammanslutning i ett annat
land, ty detta skulle innebära ett kränkande
av nationalismens dogm, ett övergående till
internationalism.
Då strejker och lockouter är förbjudna,
men tvister naturligtvis likväl kunna
uppstå, måste dessa undanskaffas, icke genom
förhandlingar mellan parterna eller genom
skiljedom, ty detta skulle icke falLa samman
med fascismens uppfattning av samhället,
men genom en statsinstitution som dömer.
I motiveringen till 1926 års
fackföreningslag hette det: "Nu för tiden, då ingen
tvivlar på att det är otillåtet för individen
och familjen att själv skaffa sig rätt,
förefaller det tvärtom mycket naturligt att olika
samhällsklasser med egna krafter söka
bringa till seger sina egna ekonomiska intressen,
med andra ord, utöva självhjälp, denna
självhjälp, som individerna äro förbjudna
att utöva. — — —Men nu är staten inte
stat, d. v. s. inte suverän, om den inte
lyckas avskaffa även självhjälpen klasserna
emellan — liksom den en gång lyckades
avskaffa individens självhjälp — och göra sig
till domare mellan olika klasser.” Och det
angives speciellt, att ett
skiljedomsförfarande, där de båda parterna äro
representerade, ar olämpligt. Det ser ut som om
det på något sätt skulle kränka den
fascistiska uppfattningen om den ”suveräna
staten” i den händelse tvenne tvistande
parter kunde bilägga sin tvist utan statens
medverkan. Skiljedomsförfarande skall det
således icke i den fascistiska staten vara tal
om, men ett statligt dönumde med en
ovillkorlig underkastelse från parternas sida, ty
i den fascistsika staten måste undersåten
uppenbarligen varje ögonblick och i varje
situation känna sin egen intighet och statens
allmakt, känna att hans personliga vilja och
intresse begraves i ”statsintresset”, att
individen är den suveräna statens slav.
Dömandet i arbetskonflikter överlämnas
därför åt ett särskilt ämbete, magistratu-ra del
labore, arbetsmagistraten. Varje vägran
att efterkomma arbetsmagistratens dom
medför fängelse för vägraren, vartill
dessutom kommer skadestånd. - Den teoretiskt
fastställda likheten inför lagen för
arbetaren och kapitalisten upplöses i en praxis,
som uteslutande är riktad mot arbetarna.
I den i år antagna arbetslagen, som
fascismen själv betraktar som någonting
fullkomligt revolutionerande, heter det:
kollektivfördragen förverkliga den samhälleliga
solidariteten genom intressenas utjämning.
Alltså — den med det kapitalistiska
samhället organiskt sammanbundna
klasskampen tror fascismen sig kunna avskaffa
genom en så banal geat som statens
fastställande av arbetslönen. Härigenom skall
skapas harmoni och — solidaritet mellan
klasserna! Solidaritet mellan arbetaren och den
kapitalist, som plundrar honom medan
staten håller hans händer bakbundna!
Liksom arbetarna organiseras, så skola
också arbetsköparna sammanslutas i sina
korporationer. Arbetare och arbetsgivare
skola genom sina organisationer harmoniskt
samverka i högre enheter, och över dem står
staten som en kontrollerande och
samman-jämkande myndighet på det att samarbetet
mellan kapital och arbete skall bli ”mer än
ett tomt ord”. I de fascistiska skrifterna
saknas icke hotelser även mot det
tredskande kapitalet. Man manar arebtsgivarna
erinra sig, att deras ställning är beroende av
den fascistiska statens nåd. De skola icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
