Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den fascistiska syndikalismen. Av Giovanni Marinelli - Syndikalismen och den internationella arbetarevärlden. Av Rudolf Rocker. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syndikalismen oc§ den
internationella arbetarevärlden.
Av Rudolf Rocker.
II.
DEN HKVOLUTIONÄRA SYNDIKA- inriktad på att förbättra arbetarnas ställ-
lismen är en klassrörelse och står som ning inom ramen av det kapitalistiska sam-
sådan på den revolutionära klasskampens hället så långt som möjligt, och att skydda
och den direkta aktionens grundval. Dess arbetarna mot anslag från utsugarna och
uppgift är tvåfaldig: den är å ena sidan staten genom användandet av revolutionära
inbilla sig, heter det, att de kunna förfoga
över sina företag efter förgottfinnande.
Över dem står nationen och de skola endast
fylla en funktion i nationens intresse. Om
de stora kapitalisterna icke vilja
underordna sig de ”nationella kraven” inom ramen
av det fascistiska ”korporationssystemet”, så
kan man till sist nödgas vidtaga
tvångsåtgärder, skrives det exempelvis i La Stirpc.
Men dessa hotelser mot kapitalet äro
ofarliga. De kunna visserligen giva en
människa, som utifrån iakttager fascismen,
<ien föreställningen, at det i Italien
verkligen göres ansträngningar för att på
grundval av én speciell fascistisk ”syndikalism”
nydana samhället, men systemet har i sin
praktiska tillämpnig i stort sett endast
till-fort kapitalet fördelar och arbetarna
nackdelar. Det har nedtryckt arbetarnas
levnadsstandard och skapat en utomordentlig
tillfredsställelse hos kapitalisterna. De
italienska arbetarna voro redan för ett par
år tillbaka bland de sämst avlönade i
Europa, och sedan dess har reallönen ytterligare
sjunkit med tjugo proeent. Lönerna torde
vid det har laget genomsnittligt ligga 30
procent under förkrigslönerna.
En känd italiensk skriftställare, Giuseppe
Prezzolini, berättar, hur han vid
sammanträffandet med fascistiska
fackföreningsledare med revolutionärt föregående
frapperats av deras förargelse mot arbetsgivarna,
vilka i den ”fascistiska syndikalismen” en-
dast vilja se en bundsförvant, när det gällt
att kväva konflikter och pressa ned
arbetslönerna. Den fascistiska syndikalismen
gömmer, enligt hans mening, en
revolutionär tendens, som förr eller senare kan
komma att göra sig gällande och hårt drabba
det italienska arbetsgivaredömet. Detta är
måhända riktigt, och det visar, att klasserna
i eke kunna förlikas genom något statligt
tvang singrip an de. Det kan endast bekräfta
den revolutionära syndikalismens mening,,
att staten aldrig kan bli annat än ett
redskap för kapitalismen emot arbetarna och
därför icke kan bli ett medel till någon
samhäll somdaning i socialistisk riktning.
Det visar vidare att det icke finns någon
annan väg än klasskampens väg, vägen Över
statens tillintetgörande och kapitalismens
avskaffande. Så långt det verkligen till
äventyrs inom fascismen skulle finnas en
ärlig vilja bland en del av dess anhängare
till en ”socialistisk” samhällsförändring, så
skola dessa snart lära sig inse det fåfänga
att förlita sig’ till staten, och fascismen skall
i sa avseende, liksom bolsjevismen,
ådagalägga, att det icke är med politiska
maktmedel samhällets omdaning skall genomföras.
Sådan som fascismen nu verkar i det
levande livet är den, alla motsatta teorier
till trots, ingenting annat än ett redskap
till kapitalistisk utsugning av arbetet och
till den arbetande klassens fullständiga
förslavande under den fascistiska staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
