Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Revolten i Wien. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heller icke skulle kun.iat tillföra
arbetare-klassen några fördelar.
Generalstrejken proklamerades och
därmed knäsattes den direkta aktionen genom
de ekonomiska kamporganisationerna som
ett över den parlamentariska verksamheten
gående medel. ”Vi vilja icke svara med
inbördeskriget, men svara maste vi, och så
svara vi med demokratiens och protestens
mäktigaste medel, över vilket vi förfoga:
samfärdselns förlamning”, skrev den.
socialdemokratiska ”Arbeiterzeitung”.
Eljest ha vi alltid hört från
socialdemokraterna, att den politiska eller
parlamentariska verksamheten är arbetareklassens
förnämsta vapen. Nu har den direkta
aktionen blivit det. Angenämt måste det icke
vara att göra dylika erkännanden, från håll,
där man under årtionden idisslat att
generalstrejken är generalvansinne.
I själva det av socialdemokratiska partiet
och fackorganisationerna utfärdade
strejk-manifestet hette det: ”Arbetareklassens
makt kan icke ligga däri, att den utan
tvingande nödvändighet ställer upp sig emot en
överlägsen beväpnad polis- och militärmakt.
Arbetareklassens makt ligger tvärtom i dess
ekonomiska kampmedel. Den ligger däri}
att alla hjul stå stilla, om vår starka arm
det vill ” Och vidare: ” Arbetareklass.ens
mäktigaste kampmedel är stoppandet av
sa mfärdsmedlen.”
Det är vanskligt att avgöra huruvida
dessa uttalanden voro allvarligt menade.
Kanske, kanske inte. Under alla förhållanden
förstodo de socialdemokratiska ledarna, att
de i denna situation icke längre kunde
narra massorna med fraser om parlamentarisk
”klasskamp”. De förstodo att massan i
detta Ögonblick alls icke hyste något
förtroende till de parlamentainska småkonsterna,
men fordrade direkfc aktion. Och man
måste bita i det sura äpplet.
INGA KONKRETA KRAV.
Generalstrejksproklamätionen var
emellertid blott en fint för att kunna leda
massorna tillbaka till den parlamentariska
verksamheten. Man gav sig sken av att
samman med massorna vilja gå den direkta ak-
tionens väg, men det var spegelfäkteri.
Genom att gå med på generalstrejk kom man
i besittning av den organisationsmässiga
ledningen. Och ledningen proklamerade en
24 timmars generalstrejk för
industriarbetarna i allmänhet, medan trafikarbetarna
skulle fortsätta strejken under icke
tidsbestämd period. Hela generalstrejken skulle
man icke lyckats avblåsa på 24 timmar, men
genom att man gav sig sken av att vilja
fortsätta kampen med hjälp av
trafikarbetarna, vilka behärskade samhällets
ömtåligaste livsfunktion, läto massorna lura sig
och gingo snällt tillbaka. Tvenne dagar
senare gav man så order om återgång även
för trafikarbetarna — utan att mun
uppnått eller sökt att uppnå några positiva
resultat.
Att denna taktik endast var ett medel att
återföra rörelsen till parlamentariska
banor synes vara uppenbart, ty det
uppställdes inga som helst positiva krav för
generalstrejken. Generalstrejken är
naturligtvis fullkomligt meningslös, om man icke
uppsätter krav, som skola genomdrivas med
hjälp av generalstrejken. Att proklamera
en generalstrejk utan att uppställa några
som helst bestämda fordringar ar att säga
till de maktägande: ”Varen icke ängsliga.
Vi menar ingenting och vill ingenting med
vår aktion!” Hade det for generalstrejken
uppställts krav av det ena eller andra
slaget, som den speeiella situationen krävde,
så hade kampen därmed fått en mening.
Den av de socialdemokratiska ledarn^.
proklamerade generalstrejken hade nu faktiskt
ingen annan uppgift än att lura de
revolterande arbetarna och låta hela resningen
rinna ut i sanden.
FARAN FÖR INTERVENTION.
Rörelsen hade säkerligen under ledning
av handlingskraftiga män som gått i
spetsen kunnat leda. till en politisk revolution.
Till en social revolution näppeligen. Ty
därtill hade krävts proletariatets inriktning
på denna uppgift. Det hade krävts en
syn-dikalistisk och icke en socialdemokratisk
anda. Men den anda, som var härskande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
