Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moskva, Amsterdam och Pariskongressen. Av Augustin Souchy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anslutna organisationer, utan understundom
direkt rekommenderar det. Vi kunna anföra
sådana exempel ifrån flera länder och
därmed framföra bevis för att
Amsterdaminternationalen ställer sin organisationsegoism
högre än arbetareklassens internationella
solidaritet. Detta är ytterst nedsättande för en
internationell organisation. Även frågan om
internationell bojkott beröres i denna
resolutions punkt 10, i vilken det heter:
”I utomordentliga fall kan vederbörande
landsorganisation anhålla hos
Internationella Fackföreningsförbundet om att förhindra
avsändandet av bestämda varor till det land,
i vilken kampen pågår. Därvid måste
ådagaläggas, att det i landet självt göres alla
ansträngningar, för att omöjliggöra
införandet och transporten av varorna”.
Så mycket än erkännandet av den
internationella bojkotten måste hälsas
välkommen, måste man dock frukta, att detta
beslut endast kommer att bestå på papperet.
Hur ofta ha vi icke redan föreslagit
Amsterdaminternationalen, att förbereda en
bojkott tillsammans med alla de andra
internationalerna emot det fascistiska Italien,
men hittills ha alla våra förslag blivit
avvisade. Så länge reformismens anda och
tron på lagstiftningen triumferar inom
Amsterdaminternationalen över viljan till direkt
aktion, komma alla dylika beslut att bli
värdelösa.
Tydligast framträder
Amsterdaminternationalens vanmakt i dess inställning till
åttatimmarsdagen. Nästan ett helt årtionde
har arbetarnas representanter vid alla
kongresser, vid varje sammanträde med
Internationella Arbetsbyrån och i alla länders
parlament krävt ratificering av
washingtonöverenskommelsen. Men hittills har
därigenom ingenting uppnåtts: åttatimmarsdagen
har blott mer och mer gått förlorad. Detta
borde vara en läxa för amsterdamarna. De
borde förstå, att man icke kan uppnå
något hos de härskande klasserna genom
petitioner och böner, utan att starkare medel
måste komma till användning. Men
därom finns ingenting i resolutionen över
åttatimmarsdagen. Förkortandet av
åttatimmarsdagen kan därför inte komma från
Amsterdam, utan endast från arbetarna själva
genom direkt aktion och energisk kamp.
De reformistiska fackorganisationernas
fastrotade tro på lagstiftningen har i mer
än ett avseende visat sig ödesdiger för det
internationella proletariatet.
Antifackföreningslagen i England, ”arbetets magna
charta” i Italien, lagarna om obligatorisk
skiljedom i Tyskland och Norge borde vara en
varning för arbetareklassen och komma den
att med alla medel bekämpa tillämpandet av
de borgerliga staternas lagar mot arbetarna.
Parollen måste vara: ”Ned med de
lagstiftande församlingarna!” Men
amsterdaminternationalen gör det rakt motsatta. Den
strävar till och med att utplantera denna
klavbindande lagstiftning på det
internationella området. Häri ligger en stor fara för
den socialrevolutionära arbetarerörelsen,
vilken är så mycket akutare, som
amsterdamarna förstå att spänna löneslavarna för denna
internationella lagstiftnings vagn under
deras berättigade och nödvändiga strävan
efter internationell likhet i arbetstid och löner
för undanskaffandet av den internationella
konkurrensen, varigenom det i arbetarnas
breda lag framkallas den tron, att man på
denna väg kan uppnå internationell
likställighet för världsproletariatet med avseende
på rättigheter och friheter.
Emot den militaristiska faran har
kongressen så gott som ingenting gjort.
Amsterdaminternationalens pariserkongress
behandlade också en fråga, som sedan länge
diskuterats inom hela arbetarerörelsen. Det
gällde huruvida fackförbunden eller
landsorganisationerna skulle utgöra grundvalen
för internationalen. På kongressen i Wien
för tre år tillbaka uppträdde Fimmen för
stärkandet av industriförbunden, vilka
skulle bilda grundvalen för den internationella
sammanslutningen. Pariserkongressen har
emellertid efter ett inledningsanförande av
Oudegeest förkastat denna tanke;
landsorganisationerna skola hädanefter som
hittills vara grundstenen för
Amsterdaminternationalen. Genom detta beslut har den
nationella tanken otvivelaktigt blivit
förstärkt, medan i motsatt fall, nämligen vid
en sammansättning efter internationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
