Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den socialrevolutionära idealismens nödvändighet. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den socialrevolutionära
idealismens nödvändig Qet.
Av Albert Jensen.
UNDERTECKNAD BEVISTADE FÖR
en ti cl sedan ett kamratmöte på vilket
en gammal veteran, aom varit med om
brytningsåren och bildandet av den
syndikalistiska organisationen i det här landet, klagade
på den överhandtagande ”femöresandan”
och bristen på idealism bland medlemmarna.
Den hänförelse och offervillighet, liksoin
den glada kampanda som karakteriserade
genombrottsårens ”sturm und drangperiod”
hade försvunnit och kvar fanns endast vad
han kallade ”femöresandan”. Den goda
anda av djupt känt kamratskap och den
solidaritet som gjorde sig gällande, existerar
icke längre; i dess ställe har det kommit
gräl-sjuka och kotterianda. Det rådde brist på
idealitet och i etiskt avseende hade
rörelsen avgjord försämrats.
En yngre medlem stod emellertid upp och
tröstade sina kamrater med att
organisationerna dock växt, att arbetarna i allt större
utsträckning bleve organiserade, och det
var det enda soin var avgörande. Det hade
ingen allt för stor betydelse, om arbetarna
organiserade sig i den eller den
organisationen, ty de drevos i alla fall i armarna
på de socialistiska strävandena. Allt det
gamla talet om idealism hade föga
betydelse; det var i alla fall de ekonomiska
intressena, som voro de avgörande. Och som
belägg för sina påståenden citerade han ur
en syndikalistisk tidning ett par uttalande,
av vilka jag noterade följande: ”... Ty
fackföreningsrörelsen med eller utan klart
angivna socialistiska mål är en revolutionär
faktor i vårt samhällsliv, vi våga nästan
påstå den enda revolutionära faktor som
finnes.” — ”Till och med utan någon som
helst socialistisk programförklaring äro
•dessa organisationer (de ekonomiska
kamporganisationerna) åtskilligt mera revolutio-
nära än alla partier tillsamman.
Händelsernas egen logik gör de ekonomiska
kamporganisationerna till den kapitalistiska
produktionsformens fiende. Förhållandena
själva ställa upp de fackliga organisationerna
på en front mot den kapitalistiska
ordningen. Och här kan striden inte sluta, förrän
endera av de båda parterna är besegrad.”
Det var naturligtvis bara logiskt, när en
tredje kamrat, med stöd av föregående
anförande och de upplästa citaten lanserade
spörsmålet, huruvida det över huvud taget
icke var lika klokt att ansluta sig till de
reformistiska organisationerna och uppgiVa
våra egna, när det i alla fall var så, att alla
f aeko rganisa tion er av förhållandenas makt
drivas till kamp mot den kapitalistiska
ordningen. Över huvud taget var det
beklämmande att följa denna riktnings inlägg i
den allmänna debatten.
Den meningen, att fackorganisationerna
äro de enda verkligt revolutionära
sammanslutningarna, antingen de äro socialistiska
eller ej, är naturligtvis en ren absurditet,
på samma sätt som den uppfattningen, att
varje fackförening av ”förhållandena
själva”, av ”händelsernas egen logik” gÖres till
den ”kapitalistiska produktionsformens
fiende” och till fiende mot den
”kapitalistiska ordningen”. Man behöver bara göra
sig besvär med att lämna teoriernas
abstrakta värld och gå till den praktiska
erfarenheten för att få bekräftat, att
fack-organisationerna i vissa fall, så långt ifrån
att verka, revolutionerande, tvärtom kunna
bli synnerligen reaktionära verktyg, som icke
gå in för den kapitalistiska ordningens
bekämpande, men för dess bevarande.
Det är klart nog, att de arbetare som
sammansluta sig i fackföreningar, även om
dessa icke äro socialistiska, av de rådande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
