Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den socialrevolutionära idealismens nödvändighet. Av Albert Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena (den kapitalistiska
utsugningen), eller av egoistisk drift (en drift som
kan vara mera i släkt med kapitalistiskt
förvärvsbegär än något annat) lär sig att
ställa krav hos arbetsköparna och
därigenom komma i en viss kampställning mot
dessa. Men det följer icke härav med
någon inre nödvändighet, att denna
kampställning inriktas mot den kapitalistiska
ordningen eller produktions formen. Man
behöver i detta avseende endast hänvisa till de
gomperska sammanslutningarna i Förenta
Staterna, vilka visserligen föra lönestrider
mot sina kapitalistiska arbetsköpare, men
ingalunda drömma om att antasta den
kapitalistiska ordningen. Dessa organisationer
äro ingalunda revolutionära, men
reaktionära. De fungera som en den kapitalistiska
ordningens reserv tillgång, och hälsa vid
sina kongresser representanter för American
Legion, den patriotiska och fascistiska
organisation, som inriktat sin kamp
isynnerhet emot den socialistiska rörelsen. Dessa
gomperska organisationer äro
sammanslutningar av arbetareklassens överklass, vilken
endast kan behålla sin privilegierade
ställning som synnerligen välavlönade slavar
tack vare sin monopolistiska karaktär, tack
vare att organisationerna stänga sina dörrar
för den stora massan av proletärer. Ur
social synpunkt äro de snarare att betrakta
som kapitalismens allierade än dess fiende.
Och den anda, som fyller dem, är stämplad
av ett kapitalistiskt förvärvsbegär.
Å andra sidan finns det heller ingenting1
som hindrar ”socialistiska’
fackorganisatio-ner att uppträda reaktionärt i stället för
revolutionärt, kämpa för kapitalismens
bevarande i stället för dess tillintetgörande,
trots sin socialistiska etikett. Man behöver
blott erinra sig hur den tyska kapitalismen
räddades av socialdemokratien vid
revolutionen 1918, och hur socialdemokratien
hämtade sin styrka hos fackorganisationerna,
och hur dessa fackorganisationer, i stället
för att eftersträva kapitalismens störtande,
ingingo allians med sina kapitalistiska
ut-sugare för att uppnå en stabilisering av den
kapitalistiska ordningen. Dr Alfred
Strie-mer, förutvarande chefredaktör för fack-
organisationernas ”Betribsrätezeitung”, har
karakteriserat de tyska
fackorganisationernas insats för den tyska kapitalismen®
stabilisering bland annat i följande citat: ”De
tyska arbetarnas andliga disciplinering
genom fackorganisationerna framstår klart
och tydligt för varje opartisk, ty det behövs
sannerligen styrka till, att i fullkomlig
självbehärskning låta e.n ekonomisk och
social process fullbordas, som skall föra till
Tysklands ekonomiska återuppbyggnad,
men som först tillför kapitalet och icke det
mänskliga arbetet, vilket till största delen
lider bitter nöd, fördelarna av
rationaliseringen. Visst vet arbetarna, att vi behöva
kapital för att bringa det ekonomiska livet
i gång i tillräcklig utsträckning, och att
detta kapital endast kommer, när det kan
vänta, en säker ränta, att alltså kapitalets
tillfredsställande måste komma först under
den nuvarande samhällsformen.” Ja, de
tyska arbetarna ha disciplinerats av de
fackliga organisationerna till att offra
socialismen för en stabilisering av kapitalismen,
vilken dock endast kunde komma till stånd,
när arbetarna garaniterade kapitalet en
tryggad profit genom att bringa
proletariatets svält och elände som offer. Vilket
emellertid i sin ordning visar hur falskt
påståendet är, att de fackliga
organisationerna alltid skulle vara revolutionära och
inriktade mot det kapitalistiska systemet.
Vad är det då soiri gör ”de amerikanska
fackorganisationerna till det bästa
bålverket emot en sådan revolution, som hotar
Europa” (yttrande av Green, Gompers
efterträdare), och som gjorde de tyska
fack-organisationerna till det starkaste stödet för
den tyska kapitalismens bevarande?
Naturligtvis den anda, som besjälar
organisationerna, den ideologi, till vilken de bekänna
sig. Detta är helt enkelt avgörande. Tron,
att arbetarna nödvändigtvis bli
revolutionära och nödvändigtvis bli fiender till den
kapitalistiska ordningen, så snart de bli
sammanslutna i en fackförening, är en naiv
tro på andra sidan om all erfarenhet och
förnuft. Om den vore sann, så skulle det
över huvud taget icke funnits ”gula” eller
samhällsbevarande fackföreningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
