Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den revolutionära syndikalismen i Bulgarien. Av N. Popoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den revolutionära
syndikalis-men i Bulgarien.
Av N. Popoff.
II.
En olycksdiger faktor har
krossat den mäktiga revoltrörelsen såväl
i städerna som på landsbygden. Den har
dessutom tillåtit kapitalisterna att upprätta
en bloddrypande diktatur utan motstycke
i mänsklighetens historia. Denna faktor är
marxismen, den reformistiska och den
doktrinära, den förra representerad av det
socialdemokratiska, den senare av det
kommunistiska partiet.
Vi anse det vara onyttigt att fördjupa oss
allt för mycket i det bulgariska
socialdemokratiska partiets förräderi. Liksom dess
broderpartier i andra länder, framförallt i
Tyskland, har det öppet tagit parti för den
besittande klassen vars privilegier allvarligt
hotades, och har samman med de borgerliga
partierna upprättat en regering för s. k.
nationell enhet. Och liksom den tyeke
krigsministern, socialdemokraten Noske,
riktade mitra! joserna mot det tyska
proletariatet, som begärde bröd och frihet, så
sände den bulgariske inrikesministern,
socialdemokraten Pastoukhoff, stödd av
justitieministern, socialdemokraten Djidroff,
po-listnippema emot de bulgariska arbetarna,
och bönderna, vilka också begärde bröd och
frihet.
Detta var det första allvarliga slaget det
bulgariska proletariatet fick i sin kamp mot
sina förtryckare. Men detta slag var icke
dödligt, ty det blod, som utgjöts genom det
socialdemokratiska förräderiet, öppnade
ögonen på arbetaremassoma. Dessa, som
snart kom på det klara med
socialdemokratiska partiets verkliga karaktär, reste sig
till försvar mot detsamma. De slöto sina
leder och fortsatte sin kamp mot de
förenade borgerliga krafterna och dess
hantlangare: det socialdemokratiska partiet.
Detsamma gjorde sig icke gällande
beträffande den andra branschen av den
ödesdigra marxismen, det så kallade
kommunistiska partiet. Och det är med detta partis
roll i den bulgariska arbetarerörelsen efter
kriget, som vi skola sysselsätta oss en smula
mera ingående. Vi frukta icke att inför
världens arbetare öppet förklara, att det är
det bulgariska kommunistiska partiet*, som
är den verkligt ansvarige för den vilda
terror, som efter den 9 juli 1922 ödelagt landet
och förvandlat det till en ofantlig
kyrkogård.
Som vi betonat i den föregående artikeln,
befann sig det ”trånga” socialdemokratiska
partiet, som existerat sedan klyvningen
1906, i fullt samförstånd med andra
Internationalens ledare. Fastän det icke var
anslutet till denna intemational, därför att
den icke tillät anslutning av tvenne partier
i samma land och det ”rymliga”
socialdemokratiska partiet redan var medlem, så
förbrukade icke desto mindre det ”trånga”
partiet hela sin energi på att övertyga
andra Internationalens ledare (desamma som
det nu kallar socialförrädare), att det själv
borde erhålla anslutning till internationalen
och det ”rymliga” partiet uteslutas. Det är
detta parti, det ”trånga”, som genom ett
kongressbeslut förvandlades till
kommunistiskt och omedelbart blev medlem av tredje
Internationalen.
Som bekant debuterade den nya
Internationalen på den politiska scenen med en
ultrarevolutionär fraseologi. Den talade
blott om inbördeskrig, insurrektion, social
revolution etc. Den ryska revolutionen, som
gjorde slut på tsarismens blodiga regim, gav
näring åt denna fraseologi. Denna grandio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
