Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den revolutionära syndikalismen i Bulgarien. Av N. Popoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sa revolution, som icke är ett verk varken
av det ena eller andra partiet, men ett verk
av böndernas och arbetarnas massor, sökte
att upprätta en regim som skulle kunna
garantera välstånd och frihet. Den var
emellertid redan vid denna tidpunkt kuvad
och monopoliserad av det kommunistiska
partiet.
E Bulgarien sammanföll det ”trånga’’
socialdemokratiska partiets omvandling till
kommunistiskt med ett tillstånd av ständigt
växande revolt, framkallat genom krigets
fasor och den svartaste nod, också den en
följd av kriget. På grund härav måste
partiet oundgängligen sträva efter att bli
ledare för massan av arbetare och bönder.
Disponerande över en väl organiserad
propagandaapparat och med tillgång till
starka ekonomiska resurser blev partiet inom
kort herre över den revolutionära rörelsen.
Man kan med rätta påstå, att det inom kort
blev ett massornas parti. Arbetare- och
bondemassorna marscherade tillsammans
med det kommunistiska partiet, därför att
detta i ord — men också endast i ord —
gav uttryck åt deras önskningar och deras
vilja att genom en våldsam revolution slå
ned kapitalistklassen, som lät dem dö av
hunger. Massmöten och imponerande
demonstrationer anordnades varje dag av
partiet. Talangfulla talare förklarade, att
uppgörelsens dag var nära, och de framhöllo,
att det kommunistiska partiet ihärdigt
organiserade och förberedde den. Tidskrifter,
tidningar, manifest, flygblad utsändes i
hundratusentals exemplar. Och i dessa
behandlade man endast en sak: den nära
förestående och oundvikliga striden. Dessvärre,
beredskapen till denna strid existerade
endast i skrifterna och i den muntliga,
propagandan.
Vari bestod i själva verket det
kommunistiska partiets irevolutionära arbete? Vad
gjorde det för att smida ett vapen, som
kunde krossa den kapitalistiska regimen?
Vad har det gjort för att organisera de
krafter som skulle tillintetgöra det
kapitalistiska förtrycket och bygga upp et nytt,
fritt samhälle”? Ingenting.
Utan att vilja demonstrera alla de skad–
liga följderna av den mårx-leninistiska
doktrinen, som anvisar bildandet av ett
kommunistiskt parti och förklarar att endast
detta parti är dugligt att leda den
revolutionära kainpen för arbetareklassens
befrielse, så vilja vi först och främst påvisa hur
det bulgariska kommunistiska partiet har
bedragit de bulgariska arbetaremassorna,
även bedömt efter partiets egna doktriner,
och hur det satt portarna på vid gavel för
reaktionen.
Medan det kommunistiska partiet öppet
förklarade sin uppgift vara att organisera
revolutionen med alla till buds stående
medel och således slå ned den kapitalistiska
rgimen, så organiserade det i själva verket
uteslutande valen och endast valen.
Riks-dagsmedlemmiirna och dc kommunala
representanterna anfollos. Alla partiets
materiella och intellektuella krafter mobilise^
rades i denna valkampanj. Till partiets
stora glädje kröntes dessa ansträngningar
med en fullständig seger. Hundratals av
städer och byar erövrades genom valsedeln
och proklamerade sig som ”röda”
kommuner. Massor av röda fanor fladdrade från
taken och berättade folket, att det snart
skulle få vederfaras den kommunala
”kommunismens” välsignelser. Dessvärre blev man
icke i tillfälle att njuta ens denna
begränsade kommunism, ty omedelbart efter segern
nedtog några gendarmer de röda fanorna.
Det- var tillräckligt att jaga bort de
kommunala ”kommunarderna” och återupprätta
den centrala regeringsmakten. Man
misströstade emellertid icke. På nytt blevo
oerhörda krafter förslösade och på nytt
inregistrerade man samma seger... och samma
tragiska slut. Segern blev störst
beträffande valen till parlamentet. Man nådde upp
till 56 representanter, vilka ”våldsamt
an-föllo” den besittande klassen, ”kämpade
tappert” mot proletariatets elände och uppbar
regelbundet sitt rikliga riksdagsarvode för
detta revolutionära arbete. Och detta var
allt vad man gjorde.
Trots de 56 representanterna i den
lagstiftande församlingen hade utanför denna
de ekonomiska förhållandena ingalunda
förändrats. Eländet växte ständigt. Strejker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
