Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varigenom sammanhållningen starkes o«h intresset
för striden blir allmänt.”
Denna punkt blev av S. Å. C. antagen
på 1916 års kongress dels för att intresset
skulle bli större bland de sympatistridande
arbetarna, då dessa även kämpade för egna
krav, och dels för att därigenom söka
tvin-ge arbetsköparna att genom nya kravs
genomförande betala det som arbetarna
förlora under sympatiaktionen.
Den avtalsenliga rätten till sympatistrid
användes för övrigt i en ganska ringa
omfattning. Dels aro förbundsstyrelserna i
regel olustiga till en verklig solidarisk
kamp, oeh dels verkar själva
avtalssyste-met förslöande. Var oeh en grupp ordnar
sina förhållanden med avtal oeh struntar
i regel i de övrigas. Under avtalstiderna
härskar en omfattande slöhet bland
medlemmarna. De tro sig ha sitt på det torra.
Förhållandena äro ordnade med avtal och
varför skall man, då bråka? Det är tids
nog när avtalet utlöper, då det for en
kort tid åter blir lite livaktigt på
föreningsmötena, dit rapporterna inflyta från
sammanträdena vid förhandlingsborden.
Vi syndikalister hävda däremot en
ständig kamp på arbetsplatserna. Där gäller
det för medlemmarna att genom registret
eller andra kampmetoder uppehålla lönerna
samt genomföra kraven. Denna
medlemmarnas egen kamp på arbetsplatserna utan
att sätta all sin lit och tro på arbetarnas
representanter vid förhandlingsborden
bidrager helt naturligt att skapa en
målmedveten oeh vaken arbetareklass, duglig till
hårda strider mot kapitalismen.
I det förut nämnda konferensuttalandet
säges även bland annat att ”arbetareparten
vid olika tillfällen mitt i avtalsperioderna
gått till aktion för förbättringar i sina
villkor, och ha de icke vid aktionens inledande
överskattat sin styrka, ha de också fört
sina krav igenom i strid mot avtalets
bestämmelser.”
Man syftar tydligen med denna passus
på den på sin tid mycket omtalade striden
mot Grängesbergsbolaget oeh dess
dotterbolag år 1925. Exemplet är do ek enligt min
mening tämligen olyckligt valt, ty denna
strid visade dock mera än andra
lämpligheten av att inte vara bunden av avtal på
bestämd tid. Saken kan kortast resteras
genom att återgiva ett yttrande som vid det
tillfället fälldes av Svenska
Arbetsgivareföreningens verkställande direktör Hjalmar
von Sydow, till en medarbetare i ”Nya
Dagligt Allehanda”. Han yttrade då bland
annat följande: ”Saken ligger så till, att det
kollektivavtal som upprättats för
gruvfälten i Kiruna att gälla under år 1925, bland
annat innehöll den bestämmelsen att en
nedsättning av de sedan 3923 gällande lönerna
skulle vidtagas den 1 juli i år. Den
sålunda avtalsbestämda lönereduceringen skulle
också genomföras, vilket 1 emjellertid hade
till följd, att lönereduceringen icke gick i
verkställighet, och samtidigt avslöto bolagen
nya avtal vid såväl de norrbottniska som
de mellansvenska gruvfälten, där lönerna
höjdes med i medeltal cirka 8 proc. Dessa
avtal slötos utan att Svenska
Arbetsgivareföreningen underrättats och utan
föreningens godkännande”.
Så långt Hjalmar von Sydow, vars
uttalande på ett fullt korrekt sätt återgav vad
som verkligen inträffat. Vid det tillfället
blevo Loussavaara-Kirunavaara A.-B., A.-B.
Expressdynamit och Grängesbergs
gruvak-tiebolag ådömda böter till en sammanlagd
summa av kr. 579,470: —, att betalas till
Svenska Arbetsgivareföreningen. Alltså
över en halv miljon. Motiveringen var att
dessa bolag gjort sig ”skyldiga till
uppsåtlig överträdelse av föreningens stadgar”.
Fakta var således att avtal var gällande
vid Kirunagruvoma år 1925. Det var ett
avtal underskrivet av den gamla
organisationen. Detta avtal föreskrev bland annat
lönesänkning den 1 juli samma år. Den
gamla organisationen kunde således intet
göra mot denna lönesänkning, ty den hade
ju underskrivet ett avtal därom. Men
Kiruna L. S. med sina dåvarande 700
medlemmar hade däremot möjligheter. L. S.
vände sig till bolaget med krav om
löneförhöjning i stället för sänkning. Om inte
kraven beviljades hotades med aktion.
Tiden var lämplig. Arbetet vid gruvfälten
pågick för fullt, man arbetade under hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
