Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betarepartiet en stor seger. Det blev
stortingets största parti, men det fattades ännu
några få mandat för att vara i majoritet.
De borgerliga partierna hade således änöu
medel att på ett fullt parlamentariskt sätt
korrigera alla de ”socialistiska förvillelser”,
som arbetarpartiet eventuellt kunde göra sig
skyldig till. Arbetarpartiet hade ingen lust
att övertaga regeringsansvaret, men
förhållandena tvingade det till det. Och så snart
detta var klart, började en intressant direkt
aktion utanför parlamentet ifrån
finansvärldens sida för störtandet av regeringen.
För st förelädes dock regeringen en
anmodan om att framlägga proposition om stats
-garanti för bankerna, en slags assurans mot
de eventuella förluster som kunde drabba
bankerna och vilka assuranspremier till
bankkapitalismens förmån man ville skulle
betalas av småfolkets fruktansvärt magra
kassor.
Mod de förutvarande borgerliga
regeringarnas benägna medverkan har det bedrivits
en deflationspolitik, som bringat den
norska kronan upp i pari, men som samtidigt
medfört fruktansvärda ekonomiska
förhållanden för landet.
Under kristiden med sitt sjunkande
penningvärde (kronan var nere i en halv
kronas värde) skuldsattes landet, skuldsattes
kommunerna, skuldsattes affärsmännen oeh
industrien. Denna skuldbörda kvarstår
fortfarande, och betungar det ekonomiska livet.
Lånade man tio miljoner kronor under den
värsta inflationen som kanske voro värda
fem miljoner, så betyder denna skuld efter
kronans stigning till pari en skuld på tio
miljoner med ett värde av tio och icke fem
miljoner.* Kommunerna, handeln oeh
industrien har blivit fruktansvärt betungad. Man
menar att 30 procent av arbetslösheten
framkallats av deflationcn. Bönderna kunna
icke ^längre utreda sina lån;
tvångsaktioner-nas antal stiger dag för dag och en efter en
måste bönderna gå ifrån gård och grund.
Dessa förhållanden har återigen inverkat på
bankerna, av vilka den ena efter den andra
blir insolvent. Men vad som redan skett
med avseende på bankerna, är bagateller
emot vad man väntar, lor att förhindra en
allt för omfattande bankkraseh hade nu
storfinansen fordrat upprättandet av en
garantifond till vilken alla reserver, som
kunde finnas tillgängliga i de bättre
situerade bankerna, skulle dirigeras och
användas till stödjandet av de svagare bankerna.
Men för att detta skulle praktiskt kunna
genomföras, skulle staten ställa sig som
garant, det vill säga betala de kommande
bankfallissemangen, eller rättare sätta till
det kapital, som måste tillskjutas för att
förhindra deras sammanbrott. Denna öppna
plundring av småfolket till förmån för
finanskapitalet kunde arbetarregeringen
naturligtvis icke gå med på. Och det var, när
den nekade att godkänna bankhajarnas
fordringar, som dessa igångsatte sin direkta,
utomparlamentariska aktion för störtandet
av arbetarpartiets ”parlamentariska makt”,
störtandet av regeringen.
Den inleddes med en våldsam kapitalflykt
och en förhöjning av diskontot från 5 till
6 procent. Pengarna gjordes dyrare oeh
knappare. Maktspråket var klart nog. De
som kontrollerade pengarna i landet
skapade en sådan situation, att de borgerliga
partierna blevo nödsakade att votera ned
arbetarregeringen. Detta parti, som menade
sig vara innehavare av makten, sopades
bort från detta maktinnehav av den första
lilla vindpust från kapitalmakten.
Det är kanske icke utan intresse, att
samla en bukett av arbetarpolitikernas
uttalanden : ”Makten är icke längre samlad i denna
sal, den är samlad i svindelbankerna, på
börsen, hos dem som fly ur landet med
kapital, hos fosterlandsförrädarna”, ropade
arbetarregeringens socialminister i
stortinget. ”Det är icke nog att tillkännagiva sin
mening vid ett val. Organisationerna måste
styrkas. Det är de reella
maktförhållandena som äro de avgörande. Det visar
rege-ringskrisen. Av dess förlopp måste
arbetarna ta lärdom”, skrev det norska
arbetarpartiets huvudorgan.
Och den svenska socialdemokratiens
huvudorgan skrev: ”Till folkviljans utslag tas
icke ens skymten av hänsyn förgäves har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
