Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den norska lektionen i direkt
aktion.
Av Alberl Jensen.
De norska arbetarnas kamp
mot do statliga
skiljedoinsinstitutioner-na är en synnerligen intressant företeelse
oeh därtill mycket lärorik. Genom den
statliga skiljedomstolsinstitutionen hade det i
tvist mellan arbetare och arbetsköpare, dels
inom byggnadsindustrien, dels inom den
grafiska industrien, fastställts arbetslöner,
vilka arbetarna ieke kunde acceptera. Då
de icke voro villiga att acceptera dem,
måste de göra något för att försätta
domstolens utslag ur kraft. Några
”parlamentariska’’* vägar stodo leke till buds och skulle
naturligtvis heller icke lett till något
resultat, Återstod den enda utvägen att gripa
till den direkta aktionen för att få
korrigerat förhållandet och tilltvinga sig
löneförmåner, som bättre kunde tillfredsställa
arbetarna.
Borgarpressen har riktigt nog påpekat,
att stridens principiella innehåll gjorde den
till en politisk kamp. Visserligen var det
rent ekonomiska krav, som arbetarna
uppställde, men för att kunna genomföra
dessa krav måste statens politiska makt
besegras. Striden riktades således lika
mycket mot den borgerliga r statsmakten, som
mot kapitalisterna i egenskap av
arbetsköpare. Arbetsköpare oeh stat voro förenade
till gemensamt försvar mot arbetareklassen.
Skiljedomsinrättningens karaktär av
klassinstitution framsprang klart nog i detta
motsättningsförhållande.
Den borgerliga stortingsmajoriteten hade
genom sin lagstiftning sökt införa en för
Norges vidkommande ny princip: att
reglera arbetslönen genom statsmakten. I
konsekvens härmed hade varje
arbetsnedläg-gelse, som tog sikte på att genomtvinga en
högre lön än den av statsmakten fastställda,
gjorts till en förbrytelse. Och icke bara
arhetsnedläggelsen som sådan, men även
understödjandet av den ”brottsliga”
strejken hade av lagen förklarats vara ett brott.
Var och en, som ertappades med att
understödja en ”brottslig strejk” var en
lagbrytare, en förbrytare, och skulle som
sådan straffas efter vissa fastställda normer.
Våra läsare känner de former
arbetarnas strid antog och den utgång striden fick.
Tusenden av norska arbetare förklarade
öppet för statsmakterna, att de voro
medvetna ”brottslingar” enligt lagens begrepp,
men att de naturligtvis icke själva
betraktade sig som förbrytare. Det var icke
understödjandet av strejken, som var en
förbrytelse, men det var själva lagstiftningen
som var ett brott mot den utsugna
underklassen,. Här stod rättsuppfattning mot
rättsuppfattning, och kampen om ”rätten”
utlöstes i kampen om makten att
bestämma vad som skulle betraktas som ”rätt”.
Myndigheterna ingrepo, sin juridiska
plikt likmätigt, mot de öppna lagtrotsarna.
Dessa ställdes till ansvar inför lagen, oeh
de dömdes till höga böter. Men
domstolarna, som måste behandla varje sak
individuellt, hunno icke att döma lagbrytarna
i samma raska takt, som dessa framträdde.
Dömdes tio ”brottslingar” i dag, så
framträdde hundra nya i morgon. Ju mera
”rättvisa” som skipades, desto mera spred
sig ”brottslighetens” smitto föran de farsot.
Det var ett- hopplöst företag, man givit sig
in på.
Därtill kom, att det fanns gott om
arbetsköpare, som förklarade sig villiga, att
betala högre löner än de av stalen
fastställda. Det var väl icke det goda hjärtat, som
dikterade dem ett sådant
ståndpunktsta-gande, men återigen arbetarnas direkta
aktion. Ignorerande lagens bestämmelser ha-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
