Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de arbetarna tillgripit strejken.
Arbetsköparna, som i grund oeh botten naturligtvis
helst velat betala den lägre lön, som
fastställts av staten, kunde emellertid ieke
erhålla några arbetare till det fastställda
statspriset. Ville de ha utfört något
arbete, maste de därför i sin ordning bidraga
till att trampa domstoltutslaget under
fotterna. Arbetsköparna blevo visserligen
ic-keke stämplade som förbrytare, ty
lagstiftarna hade i sin bristande vishet naturligtvis
ieke förutsett, att även arbetsköparna
kunde komma i den situation, att de nödgades
bryta den på laga sätt fastställda
arbetslönen.
Arbetarnas aktion leddes ieke av
organisationerna. Organisationerna voro
bundna av lagens hot om skadestånd för
överträdelse av lagen. Hade organisationerna
uppträtt som de synliga organisatörerna av
striden, hade staten lätt nog kunnat
konfiskera deras kassor. Därför intogo
organisationerna, formellt den ställning, att
de ogillade aktionen. En sådan ståndpnnkt
kan förefalla moraliskt förkastlig oeh
ömkansvärd. Men förhållandena torde ha
varit så tvingande, att ett sådant
uppträdande kan betraktas som taktiskt tillåtligt.
Aktionen leddes därför av ett tillfälligt
utskott, som tillsatts av arbetarna.
Därigenom bevarades organisationernas kassor.
Huvudsaken var ju också, att det nåddes
resultat, och det nåddes ett efter vår
förmening glänsande resultat.
Inför det fullkomligt utsiktslösa att
döma alla lagbrytarna, infor omöjligheten att
stoppa strejkaktionen, inför omöjligheten
att tvinga arbetarna att sälja sin
arbetskraft till det av staten fastställda priset oeh
omöjligheten att fa alla arbetsgivare att
betala efter den statligt fastställda
arbetslönen nödgades staten kapitulera och
sträcka vapen.
Det tillgick på det sätt, att ”arbetsrätten”,
som handlade denna tvist, sammankallade
de kämpande parterna till förhandlingar
och fick dem att antaga ett förslag som
innebar nederlag för arbetsköparna men
också för staten och följaktligen seger for
arbetarna.
Vi ha här ett förträffligt skolexempel på
organisationernas förmåga, att genom den
direkta aktionen korrigera den
kapitalistiska statens lagstiftning. Att den norska
skiljedomslagen efter detta grundskott
kommer att avskaffas eller så fullständigt
förändras, att den i varje fall blir utan
betydelse, därom är man allmänt ense.
Vad som mest smärtat den borgerliga
opinionen är ieke att arbetarna fått högre
betalning genom sin aktion, men väl det
förhållande, att statens auktoritet UdHt
starkt på detta nederlag.
”Det har inträffat”, skriver
”Aftenpos-ten”, ”att ett tillfälligt aktionsutskott
avsätter stortinget, landets lagstiftande
försak-ling. Akionsutskottet annulerar nämligen
helt enkelt en dom, som avkunnats i
enlighet med en av stortinget beslutad lag.
Stortingets beslut sättes ur kraft — av ett
aktionsutskott. Vad återstår så av
stortinget?” Spörsmålet är verkligen berättigat.
Och tidningen fortsätter längre fram: ”Men
det är icke nog härmed. Aktionsutskotten
ha ieke bara satt den lagstiftande
myndigheten ut kraft, de ha oekså satt lagens
hand-havare, hela rättsväsendet, ur kraft. Det
har begåtts tusentals av förseelser mot
lagen, som varken ha eller komma att
påtalas eller straffas — trots att de begåtts i
öppen dag... Upphävandet av en lag är
blott et nederlag för lagmakarna. Men en
gällande lag, som man icke mäktar
upprätthålla, är ett kroniskt nederlag för staten,
därigenom att rättsgrundvalen och
respekten för andra bestående lagar
undermineras.”
Däri har tidningen alldeles rätt, att den
borgerliga rättsgrundvalen och respekten för
de borgerliga lagarna undermineras hos
arbetarna. Då denna underminering är en
väsentlig förutsättning för nedbrytandet av den
borgerliga, statens auktoritet, och i
betraktande av att staten är den kapitalistiska
ordningens sista förskansning, så har man alls
ingen anledning att beklaga denna klasslags
tillkomst och än mindre dess snöpliga slut.
Även med avseende på den moraliska
effekten på arbetaremassan bjuder därför denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
