Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRIELL DEMOKRATI
29
Den industriella demokratiens problem
aktualiserades i högsta grad genom kriget.
Överallt hade regeringarna givit de
arbetande massorna rika löften för att locka dem
ut på slagfältet för ”fosterlandets” skull.
De kapitalistiska staterna behövde
arbetarnas \ illiga samverkan, ty, som Lloyd George
förklarade: samman med arbetarna skola vi
segra, utan dem äro vi förlorade. Arbetarna
läto fånga sig. ” Arbetare klassen gick upp
i nationen” förklarade man i Frankrike.
”Arbetsgemenskapen” instiftades i
Tyskland, d. v. s. arbetsgemenskapen mellan
kapital och arbete. Klasskampen lades på
hyllan. Borgfred slöts mellan utsugarna oeh
de utsugna.
I Frankrike förklarade Jouhaux:
”Arbetareklassen måste i dag föra kriget för
att få sina förhoppningar inskrivna i den
kommande fredstraktaten”. Och det
utarbetades i Frankrike ett omfattande program
för ekonomisk demokrati, som skulle
förankras i Nationernas Förbund.
Revolutionerna i Ryssland, Finland,
Tyskland, Österrike oeh Ungern skrämde
kapitalisterna, vilka litet överallt förklarade sig
ärkevilljga att underhandla om den
ekonomiska demokratiens införande på det
ekonomiska livets område för att kunna rädda
sina ekonomiska privilegier. Den italienska
fabriksoekupationen 1920 sprängdes av
regeringen oeh de reformistiska
organisationerna genom en gemensamt uppgjord plan
om ”fackföreningarnas kontroll över
industrien” i stället för den av syndikalisterna
med ockupationsrörelsen proklamerade
arbetarnas övertagande av industrien.
Framstående kapitalistiska företagare,
som Rathenau i Tyskland, framträdde med
förslag, som ur kapitalistisk synpunkt
måste betraktas som djärva. Företagen skulle
överlåtas åt de anställda — men —
kapitalprofiten, den arbetslösa inkomsten, skulle
säkerställas för kapitalisterna genom
skuldförbindelser, på vilka de arbetande skulle
betala viss ränta.
Den ekonomiska demokratien var på allas
läppar.
Kravet på ekonomisk demokrati marke-
rar otvivelaktigt ett framsteg. Den
politiska demokratien räckte icke längre. Man
resonerade så här: Den politiska
demokratien är redan genomförd. Alla
samhällsmedborgare, även arbetarna, ha erhållit
medbestämmanderätt på den politiska
förvaltningens område. De ha erhållit
inflytande på styrandet av stat och kommun. De
äro meddelaktiga i lagstiftningen och
kunna öva sitt inflytande på regeringen. Men
arbetareklassens ekonomiska slaveri är
beståndande. På arbetsplatsen råder
fortfarande det kapitalistiska herraväldet.
Arbetaren, som skapar de samhälleliga
rikedomarna, har ingenting att säga till om på
arbetsplatsen. Trots den politiska
demokratien är han här fortfarande ofri. Liksom
arbetaren genom den politiska demokratien
har erhållit inflytande på statens
angelägenheter, så måste han också genom
ekonomisk demokrati erhålla inflytande på det
industriella företagets styrelse. Det
ekonomiska herraväldet på arbetsplatsen måste
efterträdas av arbetarnas
medbestämmanderätt.
Vi syndikalister tillskriva icke den
politiska demokratien någon avgörande
betydelse, när det gäller arbetareklassens
frigörelse. Den politiska demokratien har varit
ett limspö, på vilket man fångat arbetarna.
Vi ha nu hunnit avsmaka denna,
anrättning. Vi ha haft tillfälle att njuta dess
frukter, att avprova dess resultat. Den nu
invunna erfarenheten har visat oss, att den
politiska demokratien icke bringat oss
närmare socialismen. Vi ha i så många
länder haft arbetsministrar i borgerliga
regeringar, som varit med om att låta
militären skjuta ned strejkande arbetare. Vi ha
sett hur arbetarnas representanter
korrumperats av den borgerliga miljö, i vilken de
blivit placerade, och hur de slutligen blivit
uppslukade av det borgerliga samhället,
fullständigt förglömmande sina soeialistiska
ideal. Vi ha slutligen sett den politiska
demokratien på den högsta utvecklingspunkten
i form av arbetarregeringar, vilka, som
Mae-Donalds, organiserat ett statligt värvande av
strejkbrytaro mot strejkande arbetare oeh
därtill ställt den kapitalistiska statens sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
