Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetstidens begränsning.
Av CQrisiian Cornelissen.
Mina tva artiklar om ”yrkes-
tröttheten”, som publicerats i
Syndi-kalismens for år 1928 häfte 5 och 6, ha
in-bragt mig ett brev från en industriägare,
t-rjin bland annat styrker vad jag anfördo
efter Engelska
ammimitionsfabrikskommis-sioncn, enligt, vilken det bland de två eller
tre sista generationernas industriarbetare
stadgats ”en sed att arbeta långsamt, som
en följd av det sakförhållandet, att de
på-tvungits ett antal arbetstimmar, som
överskrider antalet varunder ett maximum av
produktion är möjlig.”
Brevskrivaren tillägger: ”Om detta
sakförhållande ar riktigt tillförlitligt,
rättfärdigar det då icke industriägarnas krav, när
de efter att ha inskränkt den dagliga
arbetstiden och medgivit vilodagar varje
vecka, vilja att arbetarna från den stunden
icke arbeta långsamt utan höja
produktionen.”
Jag är alldeles ense med brevskrivaren
och jag gjorde honom uppmärksam på att
Engelska kommissionen i det anförda
stället i artikeln uttryckligen konstaterar, att
stiden att arbeta långsamt föranledes
”antagligen i de flesta fall rent automatiskt
och av fysiologisk självbevarelsedrift”
I verkligheten framträder här ett
fysiologiskt och psykologiskt spörsmål av
största betydelse: om man påtvingar arbetarna
ett antal arbetstimmar, som överskrider det
tare”. ”Förslagsställarna ha blandat ihop
affärer oeh religion, oeh det brukar alltid
att sluta galet — nota bene när man tar
religionen så på allvar att man upphör att
göra affärer5’. Så talar denna del av den
”socialistiska” pressen.
Sådant tal kunde inan vänta sig från
krigsindustriens press. Vi vilja ingalunda
insinuera, att Krupp redan gjort förvärv
bland pressen i detta land, men om den
skaffat sig procelyter, skulle dessa
näppeligen kunnat föra krigsindustriens talan på
ett bättre sätt än denna ”socialistiska” press.
För den har socialismen uppenbart
ingenting moraliskt förpliktande.
Socialismen får i ek e tagas som en religion, som
förhindrar en att göra affärer i mordvapen,
säger den. Om ieke de svenska arbetarna
tillverkade dem, så skulle andra länders
arbetare kunna göra det. Med sådana
argument kan man försvara vilken
förbrytelse som helst. En mördare kan säga:
”Om iekc jag slagit ihjäl honom, så hade
någon annan kunnat slå ihjäl honom, och
för mig gällde det en god affär. Vad
kunna ni då ha att invända?” — En strejk-
brytare kan säga: ”Om icke jag brutit
strejken, så hade kanske andra gjort det, och
jag var för tillfället arbetslös.
Solidaritet är visserligen ett vackert bud, men man
får inte ta det så allvarligt, att man
glömmer sina personliga fördelar”.
Näi; rustningskapitalismen kan finna
sådana villiga bundsförvanter bland den
”socialistiska” pressen utan att behöva köpa
dem, då finns det säkerligen i detta land
stora förutsättningar för cn blomstrande
krigsindustri. Är denna därtill klok nog
att tillämpa den mond ism, som står högt i
kurs inom den reformistiska
fackföreningsrörelsen, sa torde den oekså kunna räkna
på att i denna få en trogen bundsförvant.
Vårt land kan då komma att segla in i en
period, där det med var dag allt längre
av-läksnar sig från den välsignelsebringande
fred, det svenska folket åtnjutit i mer än
(itt århundrade, och allt mera närma sig den
krigsfara, som till sist drar det in i nästa
folkslakt, vilken åter i sin ordning kommer
att skapa samma — ekonomiska elände och
samma arbetslöshet som det senaste
världskriget frambringat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
