Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa fyra blodiga år icke lämnat några
nämnvärda spår efter sig lios ledarna för
den tyska socialdemokratien, det visade
strax efteråt deras ställning under den så
kallade Ruhrkonflikten. Be ha ingenting
lärfc och ingenting glömt och ha ånyo
underordnat tvska arbetarklassens elementäraste
intressen under storkapitalets oeh
storindustriens oeh detta till och med i namn av de
så kallade ”nationella intressena” vilka i
verkligheten voro Stinnes och Co. intressen.
Men inte bara socialdemokratien utan
även dess sorgebarn, kommunistiska partiet,
lät sig fullständigt fångas av den
nationalistiska metafysiken och sökte t. o. m.
över-flygla socialdemokratien i patriotiska
åthävor oeh nationalistisk frasdemagogi. Den
kommunistiska pressen talade under
Ruhr-konflikten redan om den röda arméns
frammarsch och om avgörandet vid Rhen på ett
sådant sätt att tysta nationalister måste le
i mjugg.
Och detta fastän just Ruhrkonflikten i
dess skilda faser utgjorde den
ypperligaste illustration som kan tänkas till den
kapitalistiska in Lressepoli tiken som grundval
för nationalistisk ideologi såväl på den ena
som andra sidan Rhen.
Besättandet av Ruhrområdet var endast
en logisk följd av densamma kapitalismens
brottsliga maktpolitik som till slut ledde till
världskrigets lössläppande och som under
fyra års tid släpade folken till slaktbänken.
I Ruhrkonflikten spelade
intressemotsättningarna mellan den tyska oeh franska
rå-ämncsindustrien, vilken konflikt militära
maktspråk hade avgjort till Frankrikes
fördel, huvudrollen. liksom representanterna
for den tyska råämnesindustrien under
kriget hade varit de fanatiska försvararna av
annexions-principen, så stod denna gång
den ohöljda annexions-lustan hos den
franska råämnesmdustrien ocli dess organ
”Comité de forges” bakom Poincarés
politik. Samma syften som den tvska
råämnesindustrien tidigare fullföljt, fullföljdes
senare av den franska. Det rörde
upprättandet av vissa monopol på det europeiska
fastlandet under kontroll av vissa
kapitalistiska grupper för vars brutala affärsin-
tressen det så kallade ”nationalintresset”
fortfarande får utgöra, täckmanteln. Den
franska råämnesindustrien planerade en
förening av de lothringska järngruvorna med
kolgruvorna i Ruhr i form av en gigantisk
industritrust, som skulle tillförsäkra dem
det oinskränktaste monopol på kontinent-en.
Och då de industriella intressena täckte
intressena i skadeståndsfrågan var
besättandet av Ruhrområdet endast en tidsfråga.
Men redan innan saken hunnit så långt
förekommo underhandlingar mellan
representanterna för tyska och franska
råänmes-industricn för åstadkommandet av en
fredlig d. v. s. i föreliggande fall en
affärsmässig lösning av frågan, enligt vilken båda
parterna skulle dra, fördel alltefter
maktförhållandena. En sådan överenskommelse
skulle säkert ha träffats, ty
representanterna för tyska industrien hade struntat i
Tysklands s. k. nationella intressen, så
länge de hade sitt eget på det torra. Men då
de engelska kolmagnaterna, för vilka
uppkomsten av en fransk-ty^k mon lan trust
utan tvivel skulle varit ett hårt slag,
ställde stora fördelar i utsikt för de tyska
fabrikanterna, sa visade sig plötsligt deras
patriotiska hjärtelag och de läto allt bero
pä Ruhrområdets militära besättande.
Tillsammans . med de organiserade arbetarna
och anställda organiserade de det passiva
motståndet, oeh den stinnesköptna. pressen
stötte väldeliga, i den fosterländska
basunen, för att inom landet hetsa upp hatet
mot ”arvfienden” till kokpunkten.
Men när det passiva, motståndet, som
hade kostal: tyska folket oerhörda offer,
slutligen upphörde, då väntade herr S tinnes
icke på Slresemanns regering, utan
underhandlade på egen hand med fransmännen.
Oeh inte nog med detta: han sökte förmå
de franska oekupationsmyndigheterna att
påtvinga de tyska, arbetarna inom det besatta
området tiotimmarsdag, samma arbetare,
som ända till det passiva, motståndets
sammanbrott hade varit hans allierade mot det
franska kabinettet. Kan mail i verkligheten
tänka sig en bättre illustration på våra
fosterländska skrävlares verkliga strävanden?’
Poincaré tog Tysklands föregivna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
