Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte kunde bygga upp på nytt, men de
vidare revolutionära syftena, som voro
otillräckligt förberedda, uppnåddes ännu icke.
Så är det också sedan 1917 i Ryssland,
där don allmänt kända önska, tsarismens
störtande och böndernas landhunger,
tillfredsställdes, men där inga andliga och
materiella krafter synas vara för handen,
som kunde uppställa något lämpligare oeh
värdefullare mot den primitivaste
statskapitalism och ett nytt tjänstemannavälde, så
att inte heller denna revolution överskred
sin trånga ram.
Varje revolution genomdriver alltså vissa
huvudsyften, vill i och för sig betyda ett
framsteg, men är också lika obarmhärtig
som reaktionen själv mot alla planer, som
syfta längre och vidare. Den engelska
revolutionen förintade Winstanslay, den franska
Baboeuf, den av 1848 de proletariska
juni-käinparna, den ryska alla strävanden av
icke-diktat orisk t sinnade socialister. Det är
därför en villfarelse att föreställa sig cn
revolutionsperiod som något i och för sig
framstegs vänligt. Under en sådan tid
framkastas problem, vinnas anhängare och göras
försök snabbare än annars, men varje
rörelse inom minoritetspartier bekämpas och
undertryckas starkare oeh grymmare. Att
under pågående revolution avhjälpa dylikt
tyckes inte vara möjligt, ty — som en
säkerhet mot en motrevolution bildas alltid
kompakta minoriteter, vilka hindra och med
våld undertrycka oekså radikalare rörelser.
Vilka tilldragelser under de fyra här
nämnda revolutionsperioderna kunna anföras som
motbevis? Jag ser verkligen inte något fall,
i vilket något av de otaliga minor
itetsinitia-tiven under revolutionerna trängt igenom
och jag ser hur endast de längst förberedda
huvudsyftena efter lång tid och otaliga
störande inblandningar slutligen rädda sig ur
den upprörda tiden in i lugnare
förhållanden. Den begränsade revolutionen av den 4
sep t. 1870 i Frankrike genomförde oekså
for beständigt Bonaparternas fall och
införandet av borgarrepubliken av 1878 medan
kommunen av 1871 i Paris och de sydligare
städerna endast blev en i blod kvävd episod,
likt alla socialt inspirerade händelser i Mel-
laneuropa under åren 1918—19 och
därefter. Det är alltså, synes mig, det riktiga
att vänja sig vid den uppfattningen, att det
för varje framstegs vän lig riktning är
livsfrågan att antingen i förrevolutionär tid
förskaffa sig en sådan allmän betydelse, att
man kan vara säker på att inte denna
riktning kommer att höra till de
minoritetsrÖ-relser, som den kommande revolutionen slår
ner, eller i förrevolutionär tid träffa avtal
med de övriga verkligt radikala
riktningarna, så att förutsättningar för ett fredligt
samarbete skapas. Det sista blir nog alltid
ansett för omöjligt för vår tids
tankeinställning, som bestämmes av sådana begrepp som
stater, fiendskap, strider och krig. Även
om man alldeles bortser ifrån, att för många
den egna doktrinen gäller som den enda
riktiga, så att de anse det vara under sin
värdighet att träda, i kontakt med andra
riktningar, även i en rent yttre sådan (som här
menas). P. Krapotkin, som innerligare än
de flesta andra höll fast vid den av honom
formulerade framställningen av de
anarkistiska idéerna, skrev dock följande sanna ord:
”... En gång i socialismens begynnelse,
kunde man säga att socialismen besatt blott
an allmän idé — expropriation en, för
vilken man skulle ha benyttjat första
gynnsamma. ögonblick. Ett visserligen mycket
vagt begrepp, som dock enade alla
socialister.
Men medan socialismen växte oeh
trängde in i århundradets idéer, fick den för
mången en pregnantare karaktär oeh så
uppstodo dessa bägge grenar — den
auktoritativa eller statliga oeh den fria eller
anarkistiska.
I andra avseenden uppstodo dessutom en
mängd mycket olikartade rörelser ...
korpo rativa, kooperativa, syndikala —,
politiska, strejkrörelser, — kommunala,
diktatoriska, t. o. m. imperialistiska, —
doktrinära och vetenskapliga o. s. v., som alla
mer eller mindre bära en socialistisk
prägel. Det är en tvingande nödvändighet att
ta i betraktande alla dessa rörelsers vikt
och deras understödjande eller motverkande
inställning till huvudrörelsen.
Dessa rörelser finnas. Just deras mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
