Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE UNGA OCH DEN GAMLE. 18
ket såg i Dalbergska hemmet, och som vi kalla
Uno. Det var en man om några och trettio års
ålder, med mildt, allvarsamt utseende, och ett
väsen af dessa, som ovilkorligt ingifva förtro-
ende, i det de aflägsna — förtrolighet. Han var
vanligen tyst och sluten, men i de djupa, all-
varliga ögonen kunde man se uttrycket af en
. bunden värma, och denna erfor man äfven dun-
kelt i hans närhet — ty Svedenborg har rätt
deri: hvar menniska förer med sig en egen at-
mosfer, som vittnar om dess själalif — och då
denna eld ibland bröt ut i ord, verkade den
tändande. Han hade mycket rest, mycket sett,
mycket tänkt, det märkte man ibland, och han
kunde vara oändligen intressant, ”när han ville
det” — så sade alla hans närmare bekanta. Han
var en allmänt ansedd man, hade en vacker gård
en mil från Stockholm och der ett stort oran-
geri, ty han älskade mycket blommor och ...
allt vackert. Och blommor, några utmärkt
vackra Camelier, hade han äfven nu med sig
och öfverlemnade till Hedvig. En liten qvist
blommande geranium gaf han åt Engel, som
dervid rodnåde — så vackert. Han satte sig
bredvid henne. Han syntes gifvet ha ett godt öga
till Engel, och Göthildas svarta ögon sågo derpä
— litet ”å la egyptiska mörkret”, sade Bror.
Spelet kom nu i full och liflig fart. Mor-
bror Herkules var lifvet deris Skuggad af Au-
dh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
