Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och när Hanna en ruskig höstafton under
storm och snöslask beredde sig att gå ut på
något, spår, som bon hade fått af dem hon sökte,
stod Stolt i portgången med en stor paraply,
beredd att göra henne sällskap.
»Jag skall gå med dig,» sade han, »ty det
är icke godt för en ung flicka att gå ensam på
Stockholms gator om aftnarna, och in i dessa för*
bannade Stockholms kyffen. Här finnas många
elaka menniskor. Och sedan snöslaskar det så!»
»Han är bra god herr Stolt. Men inte skall
han göra sig så mycket besvär!» svarade Hanna.
»Jag är icke rädd. Jag vet icke hur det är, men
sedan jag känner mig så der olycklig, och har
fått den der ångesten i hjertat, så tycker jag, att
jag ieke är rädd för någonting mera.»
»Nå, så kan jag få vara rädd för dig då!»
svarade Stolt.
Och de orden satte in någonting varmt i
Hannas hjerta, så att hon knappt kände stormen och
snön, utan gick lätt, och med gladare mod vid
sin beskyddares sida.
Och mången gång gick korpral Stolt så med
den unga flickan i vinterdagens skymning. Och
Stackare den, som då vågade vara näsvis mot
henne! — Det hände en gång en matros, och
han fick sig en örfil, så att han damp i backen.
Och jag vet inte om han stigit opp sedan.
Men dag efter dag, vecka efter vecka, må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
