Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjort! Ju bättre jag menar det, ju värre blir det.
Det är icke värdt att jag bjuder till! Jag tror att
jag hoppar i norrström.»
»Förlåt mig, förlåt mig, Lovisa! var icke
ledsen! Det är bara dumhet... pjåkighet af mig.
Men det är öfver nu. Ser du; — det här
paradisäpplet, — som du kallar det — det påminte
mig så om vårt fölrra paradis, tår lilla trädgård
vid Upsala, och om den tiden då — — herr
Ifvar var hos oss, och allt var så lyckligt, så
roligt! Jag kom ihåg hur glad han var åt
blommorna som jag bar till honom, och hur han kysste
frukterna innan han åt dem, emedan de voro så
vackra, sade han, — och hur god, hur vänlig
han var!... Ack Lovisa! och honom få vi väl
aldrig se igen, och vår trädgård icke heller. Allt
är bra annorlunda nu, Lovisa! All vår glädje har
frusit bort. Det ser bra mörkt ut nu för oss...»
Lilla Karin grät bittert i systerns famn.
Lovisa grät med öfver henne. Ty Lovisa var i
ovanlig grad fallen att gråta med dem som gråta^
när NB. hon icke kunde narra dem att skratta,
hvilket hon gjorde helst.
Nu tröstade hon den unga systern på allt
upptänkligt sätt, försäkrande henne att
»Ollon-bergska familjens lidanden nog skulle taga ett
slut,» att det skulle bli snart, »det kände hon på
sig,» ty »när nöden är som störst, så är hjelpén
som närmast.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
